Miljonärer skapar ny sorts valrörelse

24 torsdag Maj 2012

Posted by in Presidentvalskampanjen

≈ Kommentera

Etiketter

, , , , , , , , , ,

Miljonären och Chicago Cubs-ägaren Joe Ricketts hade en plan. Han övervägde att ge tio miljoner dollar till en ”Super PAC”, en politisk insamlingsfond som är oberoende av kandidaterna, som i sin tur skulle spendera pengarna på en radikal reklamkampanj mot Barack Obama. Kampanjen skulle påminna väljarna om Obamas kopplingar till Jeremiah Wright, en pastor som talar om svart befrielseteologi och har ett antal tveksamma uttalanden bakom sig.

Wright var en huvudfigur i den yttersta högerns attacker på Barack Obama 2008. Han fick tillsammans med Bill Ayers, den tidigare vänsterradikalen och medlemmen i terrororganisationen The Weathermen, symbolisera Obamas tillhörighet till en miljö som inte var riktigt amerikansk. John McCain tog avstånd från det då, precis som Mitt Romney gjorde nu när planen läckte till New York Times. En attack på Wright kan slå tillbaka, för det skulle se ut som om man försökte spela på en rädsla för svarta amerikaner. Det blir ingenting av kampanjen om Wright. Men utomstående individer eller mycket små grupper har i år helt nya möjligheter att påverka presidentvalet, fallet Wright visar vilka konsekvenser det kan få. Den kampanj som Ricketts övervägde skulle ha blivit den fulaste i amerikansk historia, åtminstone för så mycket pengar och på den allra högsta politiska nivån.

Hittills det här valåret har utomstående grupper använt fyra gånger så mycket pengar som de hade gjort vid motsvarande tidpunkt 2008. Det finns inga gränser för hur mycket pengar en ”Super PAC” kan ta emot från enskilda donatorer, så länge den inte samordnar sin verksamhet med en kandidats officiella kampanj. Det handlar inte heller bara om presidentvalet, valen till kongressen är också ovanligt penningstinna. Till exempel satsar Tea Party-rörelsen på att få in fler av sina egna republikaner i kongressen. Richard G. Lugar, en av senatens mest erfarna ledamöter, förlorade sitt republikanska primärval i Indiana den här veckan mot en hårdfört konservativ utmanare. Båda partier betraktar nu kampen om den här senatorsstolen som ett öppet race, så vid sidan om deras egna donationer kommer det att komma mycket pengar från fackföreningsrörelsen men också från olika sorters konservativa grupperingar och enmansinstitutioner. I år kan man vända sig åt vilket håll som helst och se en excentrisk miljonär som är beredd att tömma pengar i en konservativ valkampanj, konstaterade New York Times ledarsida häromdagen. Att mängden pengar växer i det politiska livet riskerar också att öka polariseringen i den lagstiftande församlingen. Du kommer att vara långt mindre beredd att kompromissa om du vet att du kan attackeras av en otroligt resursstark, och helt kompromisslös, utmanare i nästa val.

Att skapa bilden av sig själv, eller låta motståndaren göra det

16 onsdag Maj 2012

Posted by in Presidentvalskampanjen

≈ Kommentera

Etiketter

, ,

På våren 1965 fick Mitt Romney, 18 år gammal, nog av sin skolkamrat John Lauber. Lauber var en blyg och försiktig pojke som var ett år yngre än Romney och hade rykte om sig att vara homosexuell. Nu hade han blonderat håret och lät det hänga över sitt ena öga. Det gillade inte Mitt Romney, gång på gång klagade guvernörssonen på Laubers utseende inför sina vänner på internatskolan i Michigan. Till slut samlade han ihop ett gäng likasinnade och överföll Lauber. Samtidigt som den gråtande pojken skrek på hjälp klippte Mitt Romney av honom håret.

Berättelsen om Mitt Romneys tonårsbeteende publicerades i Washington Post i förra veckan, vid en mycket dålig tidpunkt för presidentkandidaten. Det var tillräckligt illa att den här historien nådde ytan nästan samtidigt som Barack Obama kom fram till att han var för samkönade äktenskap. Vad värre är att händelsen stärker bilden av Mitt Romney som sprungen ur en miljö som är helt främmande för de flesta amerikaner. Människor kan inte relatera till industriledar- och politikersonen som gick på internatskola, eller den mycket specifika homosociala kultur som skapas på sådana institutioner.

Det kan se ut som om valkampanjen går på sparlåga nu, mellan Romneys säkrande av den republikanska nomineringen och de två partiernas konvent i sensommaren. Men det är nu som en kandidat skapar bilden av sig själv inför väljarna, eller låter sin motståndare göra det. Ta till exempel Michael Dukakis, George Bush den äldres motståndare 1988. Redan i juni det året dök Willie Horton upp, från det ögonblicket var hela kampanjens dynamik avgjord. Horton var en livstidsdömd brottsling som rymde från en permission från ett Massachussettsfängelse medan Dukakis var guvernör i den delstaten. I Bushkampanjens reklamattack fick Horton symbolisera Dukakis liberala mesighet, att han var ”soft on crime”. På våren 1996 lyckades Bill Clinton utmåla republikanernas kandidat Bob Dole som ett verktyg i händerna på den yttersta högerflanken i sitt parti – till exempel den inte särskilt populäre Newt Gingrich. Sant eller falskt, Dole kunde inte skaka av sig bilden av sig själv som en politiker i otakt med väljarnas värderingar. Vad det handlar om är att styra bilden av kandidaten, just nu har de flesta väljare inte bestämt sig för vad de tycker och är mer lättpåverkade. Efter konventen har man en tydligare bild av vilken sorts person kandidaten är.

Samma vecka som innehöll berättelsen från internatskolan släppte Obamas kampanj en reklamfilm som berättar om hur Romney, i sitt engagemang i riskkapitalbolaget Bain Capital, varit delaktig i att lägga ned ett stålverk. De två sakerna hänger ihop, Obamakampanjen vill slå fast bilden av Romney som en skrivbordskapitalist som ser människors liv och arbete som siffror på ett papper. Berättelsen från internatskolan bekräftar är en person som kommer ur en priviligerad miljö, och dessutom inte har mycket respekt för människor som befinner sig under honom i den sociala hierarkin. Mycket återstår än och Romneykampanjen arbetar för att få skapa sin egen bild av kandidaten, men det kan bli så att det är den här perioden i maj och de närmaste veckorna som avgör presidentvalet.

Ett historiskt men väntat besked

10 torsdag Maj 2012

Posted by in Kommentarer

≈ Kommentera

Etiketter

, , , ,

Barack Obamas tog ställning för samkönade äktenskap i går. Man kan vara cynisk och konstatera att han nästan var tvingad att göra det, efter att vicepresident Joe Biden på egen hand meddelat att han är positivt inställd i frågan. Man kan se detta som ett försök att återskapa något av känslan att Obama är en genuint progressiv politiker, en aura som framför allt gav stor entusiasm bland unga väljare vid förra valet. Och det är ju helt och hållet symboliskt, det kommer inte att få några omedelbara konsekvenser för samkönade par i till exempel North Carolina – där väljarna i tisdags röstade in en skrivning som förbjuder samkönade äktenskap i delstatens grundlag.

Hur man än ser på saken så är det naturligtvis en historisk händelse när en amerikansk president gör den här sortens markering. Barack Obama hade redan en stark trovärdighet när det gällde homo-, bi- och transpersoners rättigheter, sedan han gett klartecken till amerikanska soldater att vara öppna med sin sexualitet och efter att ha skjutit ned den lag från Clintoneran som gjorde samkönade äktenskap ogiltiga i statens ögon. Nu har han definitivt gjort sin tid i Vita huset till en medborgarrättsligt betydelsefull period, oavsett vad som händer i valet. Det går inte längre att påstå att lika rättigheter för HBT-människor är en marginell struntsak, någonting som politiker av den större kalibern inte behöver bry sig om. Barack Obama har nu säkerställt att frågan för alltid finns i politikens mittfåra.

I slutändan handlar det naturligtvis om att vissa saker helt enkelt kommer att ske, för att det är det enda rätta. Till och med den amerikanska opinionen förändras snabbt i den här frågan, i takt med att äldre väljare ersätts med unga som har en diametralt motsatt syn på den här gruppen människors ställning i samhället. Det är som New Yorker-skribenten Richard Socarides skriver, USA har förändrats.

When I worked in the White House, in 1996, it was clear that President Clinton did not want to sign the Republican-inspired Defense of Marriage Act, which bans federal recognition of same-sex marriages, even those recognized by states. He ended up signing it anyway, because it was the summer before his reëlection bid and his political advisers told him it would be too much of a risk to veto the bill: he would be painted as a friend of gays and lesbians in negative campaign advertising. Sixteen years later, that was the same argument President Obama’s advisers were no doubt making to him. But it is a testament to how far America has come, and to the man that Obama has become as President, that he was willing today to reject that advice and do the right thing for the country and its citizens.

Så visst är det historiskt.

Wisconsins nationellt betydelsefulla guvernörsval

08 tisdag Maj 2012

Posted by in Uncategorized

≈ Kommentera

Etiketter

, , ,

I dag håller Demokraterna primärval i Wisconsin, inför guvernörsvalet om en månad. Delstaten har har blivit den viktigaste skådeplatsen för striden mellan den amerikanska arbetarrörelsen och republikanska politiker. Extravalet är framtvingat av en koalition av demokrater och fackföreningsaktiva som samlade tillräckligt många underskrifter för att tvinga den republikanske guvernören Scott Walker till ett så kallat ”recall-election”. Vänstertrycket mot Walker beror på hans lagstiftningsangrepp på de offentliganställdas fackföreningar, som förlorat sin rätt att teckna kollektivavtal med delstaten.

Både Walker och hans motståndare har samlat in väldigt mycket pengar till den här valrörelsen, pengar som har kommit från hela landet. Även om den amerikanska fackföreningsrörelsen är svag så är den fortfarande en ekonomisk kraft i den amerikanska politiken. På ett antal platser runt om i USA kan de avgöra val till demokratiska kandidaters fördel. Därför är valet viktigt för Demokraterna, om Walkers modell får stå outmanad kan den skada en viktig allierad för det Demokratiska partiet.

För facket kan det på sikt vara en fråga om överlevnad.

Den senaste högerstrategin mot fackföreningarna hänger i fortfarande i luften. Walker skrev sin radikala lagstiftning efter de stora Tea Party-framgångarna i mellanårsvalet 2010. Han mötte hårt motstånd men drev igenom förändringen. I vintras förlorade samma förslag en folkomröstning i Ohio. Walkers ”re-call” kan vara den avgörande punkten, om han förlorar och en mer vänstervänlig guvernör återställer fackets ställning kommer det att vara en stor besvikelse för dess motståndare i hela USA.

Romney i otakt med samtiden

16 fredag Mar 2012

Posted by in Presidentvalskampanjen

≈ Kommentera

Etiketter

, , , , , ,

Jag gör ett avsteg från följetongen om revolutionseran, för i veckans New Yorker finns en artikel som ger den hittills bästa förklaringen till varför Mitt Romney har fortsatt svårt att dra ifrån de andra presidentkandidaterna. Jag har tidigare skrivit om hans uppenbara sociala handikapp, den politiskt förödande oförmågan att knyta an till väljarna. Men det handlar inte bara om Romneys olyckliga image av en affärsman från östkusten. Hans problem handlar egentligen om att han tillhör en så gott som utdöd kategori politiker. Han är en republikansk liberal.

De republikanske liberalerna var ett av de första offren för den sydstatstaktik som partiet använde sig av under 60- och 70-talet för att vrida ett helt block av delstater ur händerna på Demokraterna. Ny tyngd lades bakom moralfrågor och ett appellerande till populistiska basfrågor, ett odlande av en högervänlig arbetarklassidentitet. Det innebar ett enormt kulturskifte för Republikanerna. I dag finns det knappt några liberala republikaner kvar. Det är ett parti som Michiganguvernören och industrialisten George Romney inte skulle känna igen sig i. Mitt Romney har aldrig försonats med denna utveckling, han är i hjärtat fortfarande den sortens republikan som hans far var. Det är tydligt att hans politiska instinkter ofta går i klinch med de konservativa och ibland reaktionära strömningar som i dag dominerar partiet. För han är fostrad i en tradition som betonar helt andra frågor än till exempel Rick Santorum gör. Även fast han är en hängiven mormon har han aldrig behärskat moralfrågorna. Liberala republikaner fokuserade på fri företagsamhet och nationell säkerhet, inte abort och preventivmedel.

Så Romney har aldrig intresserat sig för de saker som engagerar väljarna i till exempel Mississippi och Alabama, där han fick utstå svidande förluster i veckan. Innerst inne anser han nog att moralfrågorna inte tillhör den politiska sfären, men som republikansk presidentkandidat måste han göra en läpparnas bekännelse till dem. Och det blir stelt och oärligt.

Än så länge är Romney i ledningen, men en seger innan Republikanernas konvent blir svårare och svårare. Nu börjar det på allvar pratas om att Newt Gingrich skulle lägga ner sin kampanj och ställa sig bakom Rick Santorum, i utbyte mot posten som vicepresident. Kanske är detta vad krävs för att moderata republikaner ska kunna ta mer makt i partiet. En Santorum-Gingrich-kampanj som gör ett katastrofdåligt val skulle kunna lämna ett maktvakuum för personer av Mitt Romneys kaliber att fylla. Men just nu går han i otakt med sin samtid.

Revolutionseran, del 2: Ett heligt dokument

09 fredag Mar 2012

Posted by in Historia

≈ Kommentera

Etiketter

, ,

Den amerikanska grundlagen är på många sätt en väldigt speciell text. Det är världens äldsta grundlag som fortfarande är i bruk. Det är en förhållandevis kort text, i jämförelse med många andra grundlagar. Ändå är det ett slags heligt dokument, en fixpunkt i det amerikanska medvetandet. Amerikanska politiker, ideologer och radioshowpersonligheter måste förhålla sig till grundlagen. Den är en central del av amerikansk kultur.

Precis som allting annat som bär en sakral stämpel är grundlagen under ständig omtolkning. Under nästan ett halvsekel har det varit den amerikanska högern som har haft tolkningsföreträde, som har kunnat säga vad grundlagens budskap egentligen är. Till exempel grundlagens andra tillägg, det som handlar om medborgarnas rätt att organisera miliser och ”the right of the people to keep and bear arms”, fått en helt annan betydelse de senaste trettio åren än det hade tidigare. Den smala och enkla betydelsen av det andra tillägget var helt enkelt att medborgare hade en rätt att organisera sig i försvar för sitt land och sin delstat. Men på 1970-talet var vapenlobbyn oroade över en våg av restriktiva vapenlagar, så man började argumentera för att de här lagarna stod i konflikt med det andra tillägget. Till slut höll Högsta domstolen med om det och i dag anser väldigt många amerikaner att det är deras medborgerliga rätt att ha ett handeldvapen i byrålådan. Högerns omtolkning av grundlagen har blivit juridiskt dominerande, det har i sin tur omvandlat människors uppfattning om – för om grundlagen säger att vapeninnehav är en skyddad rättighet så innebär det att det knappt finns någonting mer amerikanskt än att äga ett handeldvapen.

Det är det som är kraften i grundlagen. Om du har den på din sida, eller om det upplevs som om du har den på din sida, har du ett avgörande övertag i alla politiska diskussioner – och du har dessutom möjlighet att definiera vad som är amerikansk kultur. Det här gör att den här texten från 1780-talet, eller åtminstone spöket av den, är ständigt närvarande i amerikansk politik. Och att den används av alla, även av dem som tycks verka i konflikt med de upplysningsideal som grundlagen uttrycker. Högsta domstolen beslutade till slut att etniskt segregerade skolor inte var skyddade under grundlagens statuter, men integrationens motståndare var också övertygade om att de hade grundlagsfäderna på sin sida. När man formulerar en politisk åsikt måste man ta avstamp i grundlagen. På det viset är det logiskt att delar av högern samlades kring övertygelsen om att Barack Obama inte föddes i USA och därför inte kunde vara president. Alldeles oavsett vilka rasistiska implikationer som fanns i detta så handlade det om att falla tillbaka på grundlagens varma trygghet när verkligheten var för obehaglig – Barack Obama kunde helt enkelt förklaras som okonstitutionell. Det är ingen slump att det senaste årtiondets viktigaste populistiska rörelse i USA, Tea Party-rörelsen, byggde hela sin estetik och retorik på ett återkallande av vad de tolkade som grundlagsfädernas och grundlagens ursprungliga intentioner. I USA måste grundlagen vara slutpunkten i alla politiska resonemang.

Den tolkning av grundlagen som dominerar inom högern, och helt klart i Tea Party-rörelsen, är den som kallas ”originalism”. Originalismen går ut på att grundlagen ska tolka grundlagen på just det sätt som grundlagsfäderna menad där och då, på 1780-talet. Argumentationen för det här sättet att se på grundlagen går ut på att det är det mest demokratiska sättet att tolka texten. Detta är ett dokument som ratificierades av folkets representanter när det kom till, därför bör det inte omtolkas av moderna domare som inte är valda. För de konservativa får originalismen den behändiga konsekvensen att de lite när som helst kan säga att en aspekt av det moderna amerikanska livet är okonstitutionell – för inte tog man ställning för homoäktenskap och statlig inkomstskatt på 1700-talet, på den tiden levde man inte i ett samhälle där det fanns något behov av den sortens reformer.

Det finns en kulturell logik i det här sättet att läsa grundlagen. En oproportionerligt stor andel av USA:s kristna befolkning anser att Bibeln ska tolkas bokstavligt och inte allegoriskt. Originalismen faller också väl in i en populistisk längtan efter ett samhälle där folket och eliten står på samma sida – man föreställer sig att det var så på 1700-talet, att hela det amerikanska folket strävade efter samma mål. Problemet är att grundlagen inte kom till under maximalt harmoniska omständigheter. Den är ett dokument född ur stenhårda politiska konflikter, som jag ska berätta mer om i nästa inlägg.

Revolutionseran, del 1: Prolog

23 torsdag Feb 2012

Posted by in Historia, Kulturkamp

≈ Kommentera

Etiketter

, , , , , , ,

I januari kallade Tennessee Tea Party till presskonferens och presenterade ett förslag till förändrad historieundervisning i delstatens skolor. Man krävde att alla negativa betraktelser om grundlagsfäderna och USA:s tidiga historia rensades ut ur läroböckerna. Man hade funnit att där fanns ”påhittad” fakta om Thomas Jefferson som slavägare och hur den snabbt växande unga nationen tidigt började fördriva indianstammar. Tennessee Tea Party krävde en stärkning av majoritetssamhällets tolkning av slutet av 1700-talet och början av 1800-talet – inga minoriteters erfarenheter ska tillåtas dölja eller förfula grundlagsfädernas insats för frihet och jämlikhet. Man är trött på att de som grundade USA utmålas som hycklare.

Problemet är naturligtvis att Thomas Jefferson, George Washington och James Madison faktiskt var slavägare. Och under revolutionseran inleddes hundra år av expansion och förföljelse som reducerade den nordamerikanska ursprungsbefolkningen till en spillra av vad den varit. Det här är ett amerikanskt arv, en del av den amerikanska historien.

Men en mycket viktig del av hela den konservativa idén om USA är att det är ett ofelbart land. Ofelbara länder har naturligtvis en ofelbar historia. Ofelbara länder grundas av ofelbara människor. Och det är, idag, den konservativa politiska rörelsen som använder sig av grundlagsfäderna som ett politiskt slagträ. Det är därför Tennessee Tea Party vill skriva om historien. Det var därför som Michele Bachmann trodde att grundlagsfäderna bekämpade slaveriet. För om de inte gjorde det så innebär det att de inte var moraliskt överlägsna. Och om de inte var det, då blir det desto mindre meningsfullt att ständigt vara en uttolkare av vad de hade velat och vad de hade tyckt om dagsaktuella politiska frågor.

Den amerikanska evolutionseran är en djupt motsägelsefull tid. Där finns både idealism och krass realpolitik. Där finns folkuppror och elitstyre. Jag ska skriva några texter som försöker ringa in några centrala händelser under den här tiden, samtidigt som jag punkterar några myter ur den konservativt chauvinistiska historieskrivningen. Nästa text handlar om världens äldsta grundlag som fortfarande är i bruk.

Abortfrågan i USA, nu och då

15 onsdag Feb 2012

Posted by in Historia, Presidentvalskampanjen

≈ Kommentera

Etiketter

, , , , ,

”De-fund Planned Parenthood”. Alla som följer amerikansk politik hör det sägas då och då, på senare tid ganska ofta. Planned Parenthood är en av USA:s mest omstridda organisationer. Den delar landet längs en knivskarp höger-vänsterlinje. Alla republikanska presidentkandidater vill dra in dess federala stöd. Planned Parenthood arbetar med sexualupplysning och reproduktiv hälsa. Högern hatar PP. Inte bara på grund av att organisationens kliniker utför en stor andel av alla de aborter som sker i USA  (aborter som enligt lag inte får bekostas av skattepengar utan måste betalas av privata donationer), nu är även sexualupplysning och preventivmedel i sig självt en stridsfråga. Den republikanske toppkandidaten Rick Santorum är en uttalad motståndare till preventivmedel. Alla preventivmedel, under alla omständigheter. Inatt sade Virginias representanthus ja till ett lagförslag som starkt påminner om den uppmärksammade ”personhood”-lag som Mississippi sa nej till i en folkomröstning, en lag som skulle ha förbjudit alla aborter

Den här diskussionen känns så klart helt utomjordisk, ur ett europeiskt perspektiv. Det är sällan vi har en diskussion om abort i Sverige, vi har aldrig en debatt för eller emot preventivmedel. Men vid det här laget är det svårt att veta hur mycket av abortfrågans betydelse som är kulturellt betingad, det vill säga som är beroende av ett specifikt amerikanskt sammanhang, och hur mycket det handlar om hur höger och vänster har gjort det till ett vapen i kulturkriget.

Abort blev en verklig stridsfråga först på sjuttiotalet, i och med det beslut i Högsta domstolen som går under namnet Roe v. Wade. Kärnan i det domslutet är att rätten till abort skyddas i varje medborgares rätt till ett privatliv, så ingen delstat kan lagstifta mot abort. Det finns de som menar att Roe v. Wade är själva källan till det uppskruvade och ytliga tonfallet i amerikansk politisk debatt, att det var efter det domslutet som abortfrågan blev skiljelinjen mellan progressiv och konservativ. Innan Roe v. Wade var den republikanske presidenten Richard Nixon en abortförespråkare, efter domslutet ändrade han inställning. Republikanska strateger såg i abortfrågan en potentiell vattendelare, ett ämne att bygga en gynnsam politisk konflikt kring. Så blev abortfrågan en del av Republikanernas strategi för att slutgiltigt vrida den konservativa södern ur händerna på Demokraterna.

Lagförslaget i Virginia är en fortsättning på den strategi som vissa abortmotståndare nu använder sig av, man försöker tvinga fram ett nytt beslut om abort i Högsta domstolen. Efter Tea Party-framgångarna i det senaste mellanårsvalet har högerattackerna på Planned Parenthood intensifierats, republikanska politiker anklagar organisationen för att låta skattepengar bekosta aborter. På senare år har en lång rad delstater antagit lagstiftning som försämrar kvinnors tillgång till abort. Abortfrågan är fortfarande och kommer att fortsätta vara den centrala frågan i det amerikanska kulturkriget.

Minnen av ett krig, del 4: The Lost Cause

03 fredag Feb 2012

Posted by in Historia

≈ Kommentera

Etiketter

, , , , , , , , ,

På 90-talet rasade en debatt om historia och lokal identitet i Richmond, Virginia. Den gamla huvudstaden för Amerikas konfedererade stater har en aveny som kallas Monument Avenue, som kantas av monument och statyer. Den första statyn restes 1890 och föreställer Robert E. Lee, sydstaternas viktigaste militära ledare i inbördeskriget. De flesta av statyerna kom till under de följande trettio åren och nästan alla som står avporträtterade längs Monument Avenue är generaler från inbördeskriget.

Det är inte många städer i världen som ägnar en så stor del av sin stadsbild åt ett förlorat krig. Som lägger så stor betydelse vid personer som misslyckades i sin uppgift. Men detta är, i hög utsträckning, vad inbördeskriget fortfarande handlar om i sydstaterna. Minnet av en förlust. The lost cause. Det är ett minne man gärna håller fast vid, så det var kontroversiellt när den svarte tennisspelaren Arthur Ashe skulle få en egen staty på Monument Avenue. Det här var ju en del av staden som handlade om inbördeskriget, skulle en idrottsperson plötsligt hamna där? Plötsligt hamnade också det svarta perspektivet på Monument Avenue i blixtbelysning. I ett århundrade hade svarta Richmondbor tittat upp på de där statyerna och konstaterat att det här verkligen inte var deras historia, det här var inte den svarta erfarenheten av inbördeskriget. År ut och år in hade de sett exklusivt vita sällskap, Sons of Confederate Veterans och United Daughters of the Confederacy, lägga sorgeblomster vid den stupade general Thomas ”Stonewall” Jacksons staty. Känslorna svallade när de här människorna vägrade låta en svart person ta plats bland de vita generalerna på Monument Avenue. Varför var det så viktigt, för vissa människor i Richmond, att denna del av Virginias historia bevarades som helig mark? Och varför fortsätta betrakta inbördeskriget från den romantiserande förlorarens skådeplats?

I minnet av förlusten och i hyllandet av de som förlorade lever en gammal hederstradition från det djupa södern, där män framför allt gjorde sin plikt. Robert E. Lee är den som tydligast förkroppsligar detta. Lee ville inte att sydstaterna skulle lämna unionen, därför försökte Lincoln ge honom befälet över unionens arméer. Men generalen kunde inte acceptera erbjudandet när hans hemstat Virginia gick med i Konfederationen. Istället slog han tillbaka nords invasioner gång på gång, innan det industriellt och numerärt överlägsna USA till slut tvingade sydstaterna till kapitulation – med hjälp av en strategi av totalt krig som drabbade civilbefolkningen i syd. The lost cause hyllar pliktkänsla och modet att stå upp mot hopplösa odds, men kontrasterar också den milda gentlemannen Lee mot den terror – verklig eller överdriven – som drabbade Konfederationens hjärtland när kriget närmade sig sitt slut. I the lost cause vårdar man minnet av den eleganta och harmoniska ordning som gick förlorad i ”the war of northern aggression”.

The lost cause hade som sagt sin storhetstid kring förra sekelskiftet. Den nådde sitt klimax i samband med storfilmen Birth of a Nation 1915, som skildrade perioden efter inbördeskriget i en kritik av den tidens medborgarrättsliga framsteg och i en hyllning av Ku Klux Klan. Så poängen med lost cause-ideologin är att  man vill återupprätta sydstaternas och sina anfäders heder, bland annat genom att säga att relationen mellan svarta och vita blev sämre efter slaveriets avskaffande. Det var bättre när de svarta visste sin plats och vita behandlade dem hyggligt. Så för de flesta moderna människor är det här inte en särskilt aktuell tanketradition. Men kontroversen kring Arthur Ashe, som till slut fick sin staty längs Monument Avenue, visar att det för många människor fortfarande är komplicerat att närma sig minnet av det amerikanska inbördeskriget.

Minnen av ett krig, del 3: Vägen västerut

01 onsdag Feb 2012

Posted by in Historia

≈ Kommentera

Etiketter

, , , , ,

Inbördeskriget handlade egentligen om den amerikanska västern. Västern, som geografisk plats och mentalt tillstånd, var den nationella idé som dominerat det amerikanska medvetandet ända sedan nationens födelse. Sedan Jefferson fördubblat USA:s territorium med det så kallade Louisianaköpet och Lewis och Clarke utforskat kontinenten ända till Stilla havet hade alla vetat om att USA:s öde låg västerut.

Problemet var att det land som skulle expandera västerut var delat mellan två olika ekonomiska system. Slaveriet var den knut som den amerikanska revolutionen lämnat olöst. Under 200 år hade det område vi kallar ”sydstaterna” utvecklats till ett av historiens få renodlade slavsamhällen. En tredjedel av alla vita män var slavägare, hela det offentliga livet cirkulerade kring slaveriet. Naturligtvis också den politiska makten. Hos sydstatseliten växte en rädsla inför risken att slaveriet inte skulle få expandera, det fanns en föreställning om ett ”shrinking south” i ett USA dominerat av nordstaterna. På en alltför liten nationell slavmarknad skulle slavarnas värde sjunka och hela sydstatsekonomin skulle kollapsa.

I nord fanns naturligtvis den renodlade abolitionismen, men där fanns också den så kallade Free soil-rörelsen. Människor som inte ville avskaffa slaveriet för slavarnas skull. I expansionen västerut fanns drömmen om en egen plätt land, en chans att börja ett helt nytt liv. Jag tror att det idag är svårt att föreställa sig vad den amerikanska västern representerade för 1800-talets människor, både i Europa och på USA:s östkust. Det var en ändlös landmassa, vem som helst kunde hitta en egen plats där. Det är när vi tittar på västern under 1800-talet som vi förstår vad ”den amerikanska drömmen” egentligen var för någonting. Där ute bland de andra nybyggarna spelade det verkligen ingen roll var du kom ifrån, om du ansträngde dig så skulle du lyckas.

Slaveriet var ett hot mot den här drömmen. Free soil-rörelsen såg framför sig hur enskilda individer, som ägde hundratals och tusentals slavar, skulle dra nytta av sin konkurrensfördel och förstöra alla möjligheter för vanligt, hederligt, enkelt arbete. I nord valde människor politiker som försvarade ett västern fritt från slaveri, från syd kom de som ville expandera slaveriet. På ingen sida kunde man stå ut med status quo, för framtiden kom rusande och de här problemen måste lösas på en gång.

Denna malström av politiska konflikter snurrade allt fortare efter 1840-talets krig mot Mexiko. USA förvärvade enorma nya landområden – som så småningom skulle bli de sydvästra delstaterna från Texas till Kalifornien. Plötsligt riktade sig den amerikanska expansionens rörelse i en sydvästlig riktning, genom territorium som mer liknade sydstaterna än de liknade nordstaterna. Varför skulle inte det här området vara ett slavområde?, undrade man i syd. Under 1850-talet utarbetades flera kompromisser, men de höll inte i längden. När slaverimotståndaren Abraham Lincoln blev president såg sig sydstaterna tvungna att lämna unionen. Slaveriet var frågan som kom ikapp den amerikanska historien.

Så det sydstatsapologetiska perspektivet på kriget är fel, slaveriet var krigets enskilt viktigaste orsak. Men motsatsen, den bild av inbördeskriget som den amerikanska kulturen har anammat, duger inte heller. När man ser filmer eller läser böcker från den här tiden får man ofta känslan att nord gick i krig med syd för att befria slavarna. Det var inte så. Abraham Lincoln sa tidigt i konflikten att hans uppgift var att rädda unionen, vare sig det innebar att han befriade slavarna eller inte. När han väl bestämde sig för att slavarna skulle bli fria så var det ett beslut som gynnade hans chanser att vinna kriget (inte minst därför att det gjorde det politiskt omöjligt för de europeiska makterna att hjälpa sydstaterna).

Det amerikanska inbördeskriget var en konflikt mellan två olika maktcentrum som hamnade i en situation där deras intressen stod i så hård konflikt med varandra att krig var det enda sättet att lösa upp knuten. Det här sättet att se på kriget är ganska torrt och kittlar inte fantasin. Den förstör berättelsen om ett krig för friheten. USA behöver den bilden av den här konflikten. Inbördeskrig är otroligt uppslitande. Alla länder som genomgår dem måste samlas kring en helande berättelse, för att inte gå sönder kulturellt. Men det som gör det amerikanska inbördeskriget till en så spännande konflikt är att det både var en krass maktkamp och ett idealistiskt frihetskrig. Det var faktiskt ett krig som gjorde slut på slaveriet i USA, Lincoln förvandlade nordstatsarméerna till frihetsarméer. Men som så mycket annat i den amerikanska historien så är den sanna berättelsen om inbördeskriget mycket mer komplex än den berättelse som har accepterats av den breda amerikanska kulturen.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.