Monthly Archives: december 2011

Fackets år i USA

23 fredag Dec 2011

Posted by in Övrigt

≈ Kommentera

Etiketter

, , , , ,

Många krönikor och betraktelser över det gångna politiska året i USA kommer att handla om Occupy Wall Street. Det med all rätt, särskilt som den rörelsen haft en roll som antites till Tea Party-rörelsen. Occupy Wall Street är på många sätt en signal om förändrade politiska förutsättningar. Men i en kort betraktelse över 2011 vill jag lägga betoning på en gammal form av vänsterorganisering, en metod för att lösa vardagliga problem som har varit genuint amerikansk ända sedan 1800-talet.

Länge har den amerikanska fackföreningsrörelsen inte betraktats som någonting mer än en pålitlig kassakista för Demokraterna. Men 2011 fick rörelsen, i samband med både segrar och förluster, en ny relevans i det politiska livet. Det började i Wisconsin tidigt på året, där guvernör Scott Walker ville begränsa de offentliganställdas rätt att teckna kollektivavtal. Protesterna blev häftigare än någon hade kunnat räkna med. Tusentals människor tågade i delstatens huvudstad Madison, delstatskongressen ockuperades av protesterande offentliganställda och sympatisörer. Händelserna fick stor nationell spridning och facket lyckades, kanske bara för ett ögonblick, göra sig själv till en relevant samhällsröst igen. Walker klubbade igenom sin nya lagstiftning, men kommer att tvingas till nyval redan nästa år. Hundratusentals Wisconsinbor har undertecknat ett medborgarintitiativ som kräver att Walkers position sätts under prövning. I den folkrika och politiskt viktiga delstaten Ohio vann vänstern en mer handfast seger när ett lagstiftningsförslag liknande det Walker lagt fram avvisades i en folkomröstning i november.

De här två händelserna måste sättas i samband med Occupy Wall Street-rörelsen. Wisconsinhändelserna har helt säkert inspirerat Occupy Wall Street. Folkomröstningen i Ohio blev lättare att vinna när det tack vare Occupy Wall Street plötsligt var lättare att diskutera ekonomisk rättvisa, i en eller annan form. Vad som också är tydligt är att fackets politiska uppsving sker samtidigt som Tea Party-rörelsen tappar allt mer mark. Scott Walker var mönsterguvernören för det nya Tea Party-republikanska partiet, detta skulle vara tillfället när man kunde sätta in en rejäl smäll mot den amerikanska arbetarrörelsen – detta fortfarande så irriterande moment i samhällslivet. Nu skakar marken under Walkers fötter. Kongressrepublikernas väg till nattens ödmjuka accepterande av skattelättnader för arbetande amerikaner kommer efter månader av stadigt fallande popularitet för Republikanerna. Demokraterna är inte heller särskilt populära, men det verkar som om fler amerikaner betraktar Republikanerna som det största problemet i den politiska processen.

Al Jazeeras program Fault Lines har ett reportage där man kort berättar om den amerikanska fackföreningsrörelsen historia och nutid. Inslaget slutar med ett konstaterande: Den amerikanska arbetarrörelsen har inte på väldigt lång tid haft ett bättre tillfälle för att hejda sitt förfall. Därför, och med tanke på fackföreningsrörelsens historiska roll i USA, bör den som följer amerikansk politik också hålla ett öga på framgångar och bakslag i kampen kring medbestämmande och arbetsrätt.

—

Nu tar jag helg från bloggen, återkommer i början av januari.

En demokratisk republik?

21 onsdag Dec 2011

Posted by in Uncategorized

≈ Kommentera

Etiketter

, ,

Nu är det mindre än två veckor kvar till Republikanernas primärval i Iowa, avstampet för valåret 2011. Allas blickar vänds mot den lilla delstaten i mellanvästern, där befolkningens sammansättning inte är ett dugg representativ för resten av USA. I ett avsnitt av The West Wing säger man att staten sysslar med en omfattande etanolsubventionering bara för att den lilla, majsproducerande delstaten Iowa har så stor betydelse i alla presidentval. Dess oproportionerligt stora makt blir en spegling av hela det demokratiska problemet i USA:s valsystem.

För själva den formella ordningen i ett val, hur det går till, har alltid varit en fråga som ytterst handlar om politisk makt och förmågan att förändra. Länge valdes de flesta amerikanska senatorer via delstatskongresserna, en praxis som hade en mildrande effekt på plötsliga opinionsstormar. Här någonstans befinner sig resonemanget kring balansen mellan direkta och indirekta val i USA – elektorssystemet, så som det fungerar idag, anses vara i grundlagsfädernas anda. De ville ha ”checks and balances”, institutioner som gick i clinch med varandra – så att inga förhastade beslut skulle kunna tas, så ingen despot kunde ta makten över statsapparaten. Själva valet till presidentposten har något av samma effekt, i den meningen att det verkar nedkylande på den omedelbara vilja som kan tänkas vara aktuell bland vanligt folk. Stora delar av befolkningen röstar inte. Det beror på många skäl, men ett av dem är att det på många ställen är helt meningslöst. Deras delstat röstar alltid på demokraten. Eller republikanen.

En majoritet av amerikanerna vill reformera elektorsystemet, så att presidenten väljs i direktval. Frågan är hur övergången skulle gå till. Det finns naturligtvis de som tjänar på den nuvarande ordningen. Det finns en politisk poäng med lågt valdeltagande och att ge oproportionerlig makt till vita medelklassmänniskor över femtio. Där vet man vilka värderingar man får. Risken finns ju att svarta, arbetslösa och fattiga människor drar politiken åt vänster.

Detta förklarar det hårda motståndet som initiativ för valreform möter. Det finns en idé om att varje enskild delstat skulle bestämma sig för att ge sina elektorröster till den kandidat som vinner väljarmajoriteten i hela landet, oavsett valresultatet i den egna delstaten. Tea Party-rörelsen och andra konservativa säger att det här skulle vara i konflikt med grundlagen och att det skulle sätta delstaternas makt ur spel, trots att det alltså skulle vara delstaterna själva som skulle bestämma sig för att göra det (och trots att grundlagen just ger varje delstat rätt att dela ut sina röster på just det sätt som den själv bestämmer, vilket gör att den saken ser lite olika ut redan idag). Som i alla politiska strider av principiell betydelse blir frågan om valsystemet alltså både någonting som handlar om makt, idéer och tolkningen av historien.

Newt Gingrich: Paranoia, rasism och storhetsvansinne

16 fredag Dec 2011

Posted by in Presidentvalskampanjen

≈ Kommentera

Etiketter

, , , , , , , ,

Newt Gingrich leder just nu de flesta opinionsmätningarna (även om det nu, kanske, håller på att vända neråt för honom). Detta skakar om det republikanska etablissemanget, för Gingrich är en kontroversiell figur i sitt eget parti. Dels för att han förmodligen inte kommer att vinna mot Obama (det är åtminstone vad opinionsmätningarna säger just nu), men kanske framför allt därför att de helt enkelt inte gillar honom. De gillar inte den risk han utgör, hans förmåga att skada den konservativa rörelsen. Peggy Noonan beskriver rädslan som GOP-eliten brottas med:

What they fear is that he will show just enough discipline over the next few months, just enough focus, to win the nomination. And then, in the fall of 2012, once party leaders have come around and the GOP is fully behind him, he will begin baying at the moon. He will start saying wild things and promising that he may bomb Iran but he may send a special SEAL team in at night to secretly dig Iran up, and fly it to Detroit, where we can keep it under guard, and Detroiters can all get jobs as guards, ”solving two problems at once.” They’re afraid he’ll start saying, ”John Paul was great, but most of that happened after I explained the Gospels to him,” and ”Sure, Daniel Kahneman won the Nobel Prize, but only after I explained how people can think fast, slow and at warp speed. He owes me everything.”

Ja, Gingrich är en fritänkare. Han vill etablera en permanent koloni på månen, för att utvinna dess naturresurser. Han oroar sig för att en elektromagnetisk puls ska användas mot USA och slå ut all landets elektroniska utrustning. Samtidigt har han genom hela sin karriär varit moderat i sin syn på relationen mellan stat och näringsliv, och bara rört sig högerut i takt med sitt parti, som David Brooks skriver. Han betraktar sig själv som en ideolog, en viktig konservativ tänkare, men Paul Rosenberg har i två artiklar visat hur Gingrich använder ett tunt förklätt språk för att uttrycka en rasistisk världsbild. Han använder ett signalspråk där ”innerstad” och ”urban” ska berätta, för hans målgrupp, att han talar om svarta amerikaner. The Daily Show demonstrerar mästerligt hur Gingrich, när han talar om ”fattiga”, i själva verket talar om svarta fattiga. När Gingrich konfronteras med detta gör han sig själv till ett offer för en vänsterkonspiration. Det är helt enkelt väldigt lite av gammeldags, konservativ värdighet i Newt Gingrich. David Brooks åskådliggör skillnaderna mellan Romney och Gingrich på ett bra sätt:

In the two main Republican contenders, we have one man, Romney, who seems to have walked straight out of the 1950s, and another, Gingrich, who seems to have walked straight out of the 1960s. He has every negative character trait that conservatives associate with ’60s excess: narcissism, self-righteousness, self-indulgence and intemperance. He just has those traits in Republican form.

Har Gingrich en verklig chans att vinna nomineringen? Republikanska väljare har en historia av att helt enkelt strunta i ”valbarheten” och satsa på den kandidat som etablissemanget inte vill ha. Salon visar hur viktigt det är, för Romney, att göra en stark inledning på primärvalssäsongen eftersom han förmodligen kommer att få det svårt bland sydstatsväljarna. Hos Martin Gelin hittar jag ett resonemang om risken/möjligheten för ett ”brokered convention” – att Republikanerna inte kommer överens om en kandidat förrän på själva nomineringskonventet. Helt klart är många faktorer fortfarande i spel, de tre veckor som är kvar innan primärvalet i Iowa är enormt viktiga.

Legenden om den förtryckte vite mannen

14 onsdag Dec 2011

Posted by in Uncategorized

≈ Kommentera

Etiketter

, , , , , , ,

Det är tydligt att diskussionen om etnicitet har hamnat i ett nytt ljus under Barack Obamas presidentskap och i samband med den stora ekonomiska krisen. Legenden om den förtryckte vite mannen är tillbaka. Man kan visserligen hävda att graden av självförnekelse har varit konstant genom hela den moderna eran (redan på sextiotalet trodde en majoritet av vita amerikaner att svarta hade likvärdiga sociala och ekonomiska förutsättningar), men under de senaste åren har den här kulturella impulsen med förnyad kraft slagit sig in i samhällsdebatten. Newsweek illustrerade detta väl i våras – när de lät en utslagen kontorsarbetare, uppspolad på stranden, vara omslagsbild under rubriken ”The beached white male”. För visst är krisens verkliga förlorare den vite mannen? Det är hans värld som verkligen har rämnat de senaste tre åren.

Det finns en kärna i den här berättelsen som är helt och hållet relevant. Den amerikanska medelklassen har verkligen gått igenom en svår tid. Men det är också ett osynliggörande av oerhört många andra amerikaner. Barbara Ehrenreich har skrivit ett nytt förord till den senaste utgåvan av Barskrapad, hennes tio år gamla wallraff-skildring av hur livet ter sig för ”the working poor”, de människor som trots hårt arbete inte kan få ekonomin att gå ihop. Jag har översatt den texten till ett kommande nummer av tidskriften Tiden. I ett stycke sammanfattar Ehrenreich hela den här problematiken.

Medias uppmärksamhet har, förståeligt nog, fokuserats på de ”nyfattiga” – tidigare medel- eller till och med övre medelklassmänniskor som förlorade sina arbeten, sina hem och/eller sina investeringar i den finansiella krisen 2008 och den ekonomiska nedgång som följde efter den. Men recessionens stora smäll har tagits emot av arbetarklassen, vars ekonomiska situation redan hade varit i försämring sedan avindustrialiseringen började på 1980-talet.
2008 och 2009, till exempel, ökade arbetslösheten inom arbetarklassen tre gånger så fort som den gjorde hos medelklassen. Afro-amerikaner och latinos var tre gånger mer sannolika att vara arbetslösa än vita arbetare. Lågavlönade arbetare, människorna som jag hade skrivit om i min bok, hade drabbats särskilt hårt av den enkla anledningen att de hade så få tillgångar och besparingar att falla tillbaka på när deras arbeten försvann.

Så legenden om den förtryckte vite mannen måste betraktas ur ett klassperspektiv. Den bestämmer vilka människor som ska få se sina problem adresseras i den politiska debatten. Men som Ehrenreich påpekar är vissa grupper i arbetarklassen särskilt drabbade. USA är fortfarande delat längs hårda och tydliga etniska skiljelinjer. När det finns en stark förnekelse av att det är på det här viset, när det uppstår en våg av ressentiment från vita män på högerkanten, kan det offentliga samtalet bli både komiskt och obehagligt på en och samma gång. Tea Party-rörelsen drevs delvis av denna förfäran inför de nya svårigheter som vita män har ställts inför. Detta resulterade till exempel i bisarra uttalanden i Fox News om att ”Barack Obama är rasist”. Men också i att en rakt ut rasistisk grundton klingade jämsides med Tea Party-mantrat om ”small government”.

Allt landar i en konservativ världsbild. Besattheten av en hierarki där någon måste ha makten över alla andra – och denne någon är alltid den vite mannen. Där det alltid finns ett bättre förflutet, när det var mer ordning på samhället. Därför används legenden om den förtryckte vite mannen om och om igen för att försöka trycka tillbaka progressiva framsteg. Som Salon skriver:

The legend’s perseverance is also motivated by a backlash to change — no matter how overdue, slight or circumstantial. Nixon and later Reagan’s versions of the legend echoed the white backlash of civil rights movement successes; Buchanan’s legend found underground traction, in part, as a backlash to cultural bigotry being drubbed out of polite society; and today’s version has emerged as a backlash to the election of the first black president and — as importantly — to the slight reduction of the white-black unemployment gap.

Obamas väg till vänsterpopulismen

08 torsdag Dec 2011

Posted by in Presidentvalskampanjen

≈ Kommentera

Etiketter

, ,

Barack Obama höll ett tal häromdagen som av många redan betraktas som en vattendelare i hans utveckling som politiker. Talet var en språngbräda för Obamas återvalskampanj och utgör ett första smakprov på hur han kommer att kommunicera med väljarna fram till november nästa år. Han talade om skillnaderna i ekonomisk politik mellan honom och Republikanerna. Att de växande inkomstklyftorna håller på att störta medelklassen i fördärvet. Att det behövs politiska insatser för att ge alla amerikaner en likvärdig chans i livet.

Obamas snabba politiska karriär berodde på att han uppfattades som en ny kraft, en utomstående som inte tyngdes ned av tidigare politiska synder under ett årtionde då det fanns många synder hos många demokrater. Han hade förmågan att samla vitt skilda agendor i en och samma färdriktning. Det var den förmågan som han tog med sig till Vita huset och försökte översätta till politisk handling. Han försökte att vara en utpräglad mittenpolitiker som kavlar upp ärmarna och gör uppgörelser, kosta vad det kosta vill. Det fungerade inte.

Nu ser det ut som om Obama har antagit en slags vänsterpopulistisk ton, om än kanske inte i den mening som vi européer förstår det ordet. Han försöker fortfarande föra samman amerikaner under en bred agenda, ”uniter in chief” som Salon skriver – men det verkar som om han har gett upp hoppet om att kunna kompromissa sig ur USA:s ekonomiska problem med hjälp av republikanerna i kongressen. Han tror att väljarna vid det här laget har märkt hur stenhårt obstruktionistiska republikanerna har blivit och att han har allt vinna på att distansera sig från dem, att försöka visa hur han representerar den breda majoriteten i Amerika medan högern företräder en liten minoritet.

Det ser verkligen ut som om Occupy Wall Street har någonting med det här göra. Någonting har faktiskt hänt med amerikansk samhällsdebatt den här hösten.  En politiker kan inte stå ensam och ropa i öknen, han agerar alltid i ett politiskt sammanhang som kommer att antingen fungera till hans fördel eller motarbeta honom. I somras, när kongressrepublikanerna deklarerade att det absolut aldrig kunde finnas något alternativ till skattesänkningar som en väg ut ur den ekonomiska krisen, då var det svårt för Obama att kommunicera en alternativ världsbild. Nu finns det en annan agenda som många amerikaner har formerat sig kring och som har fått en plats i det allmänna medvetandet, en opinionsmässig trygghet som Barack Obama kan luta sig mot när han talar om att USA måste bli ett mer rättvist land. På det viset har Occupy Wall Street redan påverkat nästa års presidentval.

Bakslag, framgångar och splittring för abortmotståndare

07 onsdag Dec 2011

Posted by in Högergrupper

≈ Kommentera

Etiketter

, , ,

Folkomröstningen i Mississippi, som sa nej till ett lagförslag som skulle ha förhindrat både abort och vissa preventivmedel, borde ha inneburit att anti-abort-rörelsen gjorde reträtt från den absolutistiskt hårdföra linjen och enades bakom en beprövade strategi – att långsamt och metodiskt kringskära rätten till abort så mycket det går, utan att konfrontera det snart fyrtio år gamla beslut i högsta domstolen (Roe v. Wade) som garanterar rätten till abort för alla amerikanska kvinnor. Men istället visar det sig att rörelsen är splittrad i sin syn på framtiden.

För mer radikala abortmotståndare är Ohios ”heart-beat bill” nu den centrala byggstenen i en nationell strategi. Lagförslaget går ut på att abort skulle vara olagligt från det ögonblick då det är möjligt att höra fostrets hjärtslag. Detta står i konflikt med Roe v. Wade, men det är just den konflikten man vill ha. ”The heart-beat bill” är en offensiv allt-eller-inget-chansning på att högsta domstolen, given den möjligheten, skulle ta ett nytt principiellt beslut om abort. Många abortmotståndare är trötta på den långsamt kringelkrokiga väg som kampen har tagit. Rätten till abort måste utraderas nu, i hela USA. Hos mer pragmatiskt lagda abortmotståndare finns en rädsla för att man håller på att köra hela kampen i diket, att den här kompromisslösa strategin kommer att skapa en oöverstiglig klyfta mellan abortmotståndare och vanliga amerikaner.

Radikalernas rastlöshet kanske kan förstås om man betänker hur lång tid som har gått sedan Roe v. Wade satte ramarna för den politiska debatten kring abort. Men det är inte så att abortmotståndarna har saknat framgångar. Salon har skrivit en slags resumé över var konflikten kring abort står idag där man konstaterar att ja, Mississippi var en feministisk framgång, men det förändrar inte det faktum att abortmotståndare på många ställen har haft lagstiftningsframgångar som försämrar kvinnors tillgång till abort. Det här skapar diskussioner bland de som kämpar för att få behålla och kunna utöka rätten till abort. Känslan som genomsyrar den rörelsen är att man lever i ett tillstånd av ”the lesser evil”, att det inte är bra men att det kunde vara värre. Men var går gränsen mellan pragmatism och att erkänna sig besegrad? I flera delstater är det nästan omöjligt att göra abort. Vad betyder egentligen Roe v. Wade om domen på allt fler ställen inte längre har några praktiska konsekvenser?

Ett sekulärt samhälle eller en ”kristen nation”

02 fredag Dec 2011

Posted by in Kulturkamp

≈ Kommentera

Etiketter

, , ,

Jag lyssnade på ett panelsamtal arrangerat av People for the American Way, en progressiv tankesmedja som är särskilt inriktad på att försvara separationen mellan kyrka och stat. Samtalet handlade om den högerkristna idén om att USA är en ”kristen nation” och att grundlagsfäderna aldrig menade att staten skulle skiljas från religionen. Jag har skrivit om det här sättet att se på amerikansk historia tidigare, då jag också berättat om dess främsta företrädare i pseudo-historikern David Barton och hur han har influerat flera av republikanernas presidentvalskandidater. Panelen slår fast att de här sakerna är relevanta i mer än ett teoretiskt perspektiv, därför att de får återverkningar på hela den politiska diskursen. Mest konkret kanske det blir i den tydligt islamofobiska underström som har varit en del av amerikansk politisk debatt de senaste åren. För tanken på USA som en ”kristen nation” definierar ut medlemmar av religiösa minoriteter som icke-amerikaner, inte värda samma respekt och erkännande som ”riktiga amerikaner” (det vill säga, kristna amerikaner).

Den här diskussionen är ett återkommande ämne i USA därför att sekularismen var en viktig princip för de människor som grundade landet. Dels för de faktiska grundlagsfäderna, som kom från en upplysningstradition som stod i konflikt med idén om att all makt i samhället utgår från Gud via en monark – de menade att den offentliga makten istället skulle utgå från folket. Men sekularismen var också viktig för många av de miljontals människor som kom till USA från Europa, de som byggde och formade det nya landet. De hade konkreta erfarenheter av vad det innebar att leva i ett land där staten använde religionen som ett maktmedel och därför var sekularismen en absolut helig princip för dem – för att de förstod att sekularismen var en förutsättning för religiös frihet. Under de första hundra åren av USA:s historia var sekularismen en av de huvudsakliga poängerna med det amerikanska samhällsbygget, ett av de viktigaste skälen till att människor utvandrade dit.

Hela poängen med att ifrågasätta den här berättelsen om USA är så klart att man vill påverka politiska beslut idag. Den revisionistiska historieskrivningen är förpackad tillsammans med en samling politiska övertygelser som bekräftar att skarpt högerradikala värderingar är oskiljaktiga från kristen doktrin. Om grundlagsfäderna aldrig menade att stat och kyrka skulle hållas isär så innebär det att staten som institution inte ska göra mer än att komplettera familjen och kyrkan i sin maktutövning. Staten ska utföra grundläggande tjänster som att hålla landet med ett militärt försvar och skydda privat egendom. Men till exempel utbildning är inte en offentlig angelägenhet, för den ska innehålla religiös fostran och passar därför bäst inom ramen för familj och kyrka. Därför är all beskattning i syfte att finansiera utbildning helt enkelt stöld, ja, rent utav en ogudaktig handling. Tolkningen av historien, av vad som egentligen utgör USA:s själ och identitet, blir på det viset ett mäktigt och effektivt slagträ i den politiska kampen.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.