Category Archives: Historia

Revolutionseran, del 2: Ett heligt dokument

09 fredag Mar 2012

Posted by in Historia

≈ Kommentera

Etiketter

, ,

Den amerikanska grundlagen är på många sätt en väldigt speciell text. Det är världens äldsta grundlag som fortfarande är i bruk. Det är en förhållandevis kort text, i jämförelse med många andra grundlagar. Ändå är det ett slags heligt dokument, en fixpunkt i det amerikanska medvetandet. Amerikanska politiker, ideologer och radioshowpersonligheter måste förhålla sig till grundlagen. Den är en central del av amerikansk kultur.

Precis som allting annat som bär en sakral stämpel är grundlagen under ständig omtolkning. Under nästan ett halvsekel har det varit den amerikanska högern som har haft tolkningsföreträde, som har kunnat säga vad grundlagens budskap egentligen är. Till exempel grundlagens andra tillägg, det som handlar om medborgarnas rätt att organisera miliser och ”the right of the people to keep and bear arms”, fått en helt annan betydelse de senaste trettio åren än det hade tidigare. Den smala och enkla betydelsen av det andra tillägget var helt enkelt att medborgare hade en rätt att organisera sig i försvar för sitt land och sin delstat. Men på 1970-talet var vapenlobbyn oroade över en våg av restriktiva vapenlagar, så man började argumentera för att de här lagarna stod i konflikt med det andra tillägget. Till slut höll Högsta domstolen med om det och i dag anser väldigt många amerikaner att det är deras medborgerliga rätt att ha ett handeldvapen i byrålådan. Högerns omtolkning av grundlagen har blivit juridiskt dominerande, det har i sin tur omvandlat människors uppfattning om – för om grundlagen säger att vapeninnehav är en skyddad rättighet så innebär det att det knappt finns någonting mer amerikanskt än att äga ett handeldvapen.

Det är det som är kraften i grundlagen. Om du har den på din sida, eller om det upplevs som om du har den på din sida, har du ett avgörande övertag i alla politiska diskussioner – och du har dessutom möjlighet att definiera vad som är amerikansk kultur. Det här gör att den här texten från 1780-talet, eller åtminstone spöket av den, är ständigt närvarande i amerikansk politik. Och att den används av alla, även av dem som tycks verka i konflikt med de upplysningsideal som grundlagen uttrycker. Högsta domstolen beslutade till slut att etniskt segregerade skolor inte var skyddade under grundlagens statuter, men integrationens motståndare var också övertygade om att de hade grundlagsfäderna på sin sida. När man formulerar en politisk åsikt måste man ta avstamp i grundlagen. På det viset är det logiskt att delar av högern samlades kring övertygelsen om att Barack Obama inte föddes i USA och därför inte kunde vara president. Alldeles oavsett vilka rasistiska implikationer som fanns i detta så handlade det om att falla tillbaka på grundlagens varma trygghet när verkligheten var för obehaglig – Barack Obama kunde helt enkelt förklaras som okonstitutionell. Det är ingen slump att det senaste årtiondets viktigaste populistiska rörelse i USA, Tea Party-rörelsen, byggde hela sin estetik och retorik på ett återkallande av vad de tolkade som grundlagsfädernas och grundlagens ursprungliga intentioner. I USA måste grundlagen vara slutpunkten i alla politiska resonemang.

Den tolkning av grundlagen som dominerar inom högern, och helt klart i Tea Party-rörelsen, är den som kallas ”originalism”. Originalismen går ut på att grundlagen ska tolka grundlagen på just det sätt som grundlagsfäderna menad där och då, på 1780-talet. Argumentationen för det här sättet att se på grundlagen går ut på att det är det mest demokratiska sättet att tolka texten. Detta är ett dokument som ratificierades av folkets representanter när det kom till, därför bör det inte omtolkas av moderna domare som inte är valda. För de konservativa får originalismen den behändiga konsekvensen att de lite när som helst kan säga att en aspekt av det moderna amerikanska livet är okonstitutionell – för inte tog man ställning för homoäktenskap och statlig inkomstskatt på 1700-talet, på den tiden levde man inte i ett samhälle där det fanns något behov av den sortens reformer.

Det finns en kulturell logik i det här sättet att läsa grundlagen. En oproportionerligt stor andel av USA:s kristna befolkning anser att Bibeln ska tolkas bokstavligt och inte allegoriskt. Originalismen faller också väl in i en populistisk längtan efter ett samhälle där folket och eliten står på samma sida – man föreställer sig att det var så på 1700-talet, att hela det amerikanska folket strävade efter samma mål. Problemet är att grundlagen inte kom till under maximalt harmoniska omständigheter. Den är ett dokument född ur stenhårda politiska konflikter, som jag ska berätta mer om i nästa inlägg.

Revolutionseran, del 1: Prolog

23 torsdag Feb 2012

Posted by in Historia, Kulturkamp

≈ Kommentera

Etiketter

, , , , , , ,

I januari kallade Tennessee Tea Party till presskonferens och presenterade ett förslag till förändrad historieundervisning i delstatens skolor. Man krävde att alla negativa betraktelser om grundlagsfäderna och USA:s tidiga historia rensades ut ur läroböckerna. Man hade funnit att där fanns ”påhittad” fakta om Thomas Jefferson som slavägare och hur den snabbt växande unga nationen tidigt började fördriva indianstammar. Tennessee Tea Party krävde en stärkning av majoritetssamhällets tolkning av slutet av 1700-talet och början av 1800-talet – inga minoriteters erfarenheter ska tillåtas dölja eller förfula grundlagsfädernas insats för frihet och jämlikhet. Man är trött på att de som grundade USA utmålas som hycklare.

Problemet är naturligtvis att Thomas Jefferson, George Washington och James Madison faktiskt var slavägare. Och under revolutionseran inleddes hundra år av expansion och förföljelse som reducerade den nordamerikanska ursprungsbefolkningen till en spillra av vad den varit. Det här är ett amerikanskt arv, en del av den amerikanska historien.

Men en mycket viktig del av hela den konservativa idén om USA är att det är ett ofelbart land. Ofelbara länder har naturligtvis en ofelbar historia. Ofelbara länder grundas av ofelbara människor. Och det är, idag, den konservativa politiska rörelsen som använder sig av grundlagsfäderna som ett politiskt slagträ. Det är därför Tennessee Tea Party vill skriva om historien. Det var därför som Michele Bachmann trodde att grundlagsfäderna bekämpade slaveriet. För om de inte gjorde det så innebär det att de inte var moraliskt överlägsna. Och om de inte var det, då blir det desto mindre meningsfullt att ständigt vara en uttolkare av vad de hade velat och vad de hade tyckt om dagsaktuella politiska frågor.

Den amerikanska evolutionseran är en djupt motsägelsefull tid. Där finns både idealism och krass realpolitik. Där finns folkuppror och elitstyre. Jag ska skriva några texter som försöker ringa in några centrala händelser under den här tiden, samtidigt som jag punkterar några myter ur den konservativt chauvinistiska historieskrivningen. Nästa text handlar om världens äldsta grundlag som fortfarande är i bruk.

Abortfrågan i USA, nu och då

15 onsdag Feb 2012

Posted by in Historia, Presidentvalskampanjen

≈ Kommentera

Etiketter

, , , , ,

”De-fund Planned Parenthood”. Alla som följer amerikansk politik hör det sägas då och då, på senare tid ganska ofta. Planned Parenthood är en av USA:s mest omstridda organisationer. Den delar landet längs en knivskarp höger-vänsterlinje. Alla republikanska presidentkandidater vill dra in dess federala stöd. Planned Parenthood arbetar med sexualupplysning och reproduktiv hälsa. Högern hatar PP. Inte bara på grund av att organisationens kliniker utför en stor andel av alla de aborter som sker i USA  (aborter som enligt lag inte får bekostas av skattepengar utan måste betalas av privata donationer), nu är även sexualupplysning och preventivmedel i sig självt en stridsfråga. Den republikanske toppkandidaten Rick Santorum är en uttalad motståndare till preventivmedel. Alla preventivmedel, under alla omständigheter. Inatt sade Virginias representanthus ja till ett lagförslag som starkt påminner om den uppmärksammade ”personhood”-lag som Mississippi sa nej till i en folkomröstning, en lag som skulle ha förbjudit alla aborter

Den här diskussionen känns så klart helt utomjordisk, ur ett europeiskt perspektiv. Det är sällan vi har en diskussion om abort i Sverige, vi har aldrig en debatt för eller emot preventivmedel. Men vid det här laget är det svårt att veta hur mycket av abortfrågans betydelse som är kulturellt betingad, det vill säga som är beroende av ett specifikt amerikanskt sammanhang, och hur mycket det handlar om hur höger och vänster har gjort det till ett vapen i kulturkriget.

Abort blev en verklig stridsfråga först på sjuttiotalet, i och med det beslut i Högsta domstolen som går under namnet Roe v. Wade. Kärnan i det domslutet är att rätten till abort skyddas i varje medborgares rätt till ett privatliv, så ingen delstat kan lagstifta mot abort. Det finns de som menar att Roe v. Wade är själva källan till det uppskruvade och ytliga tonfallet i amerikansk politisk debatt, att det var efter det domslutet som abortfrågan blev skiljelinjen mellan progressiv och konservativ. Innan Roe v. Wade var den republikanske presidenten Richard Nixon en abortförespråkare, efter domslutet ändrade han inställning. Republikanska strateger såg i abortfrågan en potentiell vattendelare, ett ämne att bygga en gynnsam politisk konflikt kring. Så blev abortfrågan en del av Republikanernas strategi för att slutgiltigt vrida den konservativa södern ur händerna på Demokraterna.

Lagförslaget i Virginia är en fortsättning på den strategi som vissa abortmotståndare nu använder sig av, man försöker tvinga fram ett nytt beslut om abort i Högsta domstolen. Efter Tea Party-framgångarna i det senaste mellanårsvalet har högerattackerna på Planned Parenthood intensifierats, republikanska politiker anklagar organisationen för att låta skattepengar bekosta aborter. På senare år har en lång rad delstater antagit lagstiftning som försämrar kvinnors tillgång till abort. Abortfrågan är fortfarande och kommer att fortsätta vara den centrala frågan i det amerikanska kulturkriget.

Minnen av ett krig, del 4: The Lost Cause

03 fredag Feb 2012

Posted by in Historia

≈ Kommentera

Etiketter

, , , , , , , , ,

På 90-talet rasade en debatt om historia och lokal identitet i Richmond, Virginia. Den gamla huvudstaden för Amerikas konfedererade stater har en aveny som kallas Monument Avenue, som kantas av monument och statyer. Den första statyn restes 1890 och föreställer Robert E. Lee, sydstaternas viktigaste militära ledare i inbördeskriget. De flesta av statyerna kom till under de följande trettio åren och nästan alla som står avporträtterade längs Monument Avenue är generaler från inbördeskriget.

Det är inte många städer i världen som ägnar en så stor del av sin stadsbild åt ett förlorat krig. Som lägger så stor betydelse vid personer som misslyckades i sin uppgift. Men detta är, i hög utsträckning, vad inbördeskriget fortfarande handlar om i sydstaterna. Minnet av en förlust. The lost cause. Det är ett minne man gärna håller fast vid, så det var kontroversiellt när den svarte tennisspelaren Arthur Ashe skulle få en egen staty på Monument Avenue. Det här var ju en del av staden som handlade om inbördeskriget, skulle en idrottsperson plötsligt hamna där? Plötsligt hamnade också det svarta perspektivet på Monument Avenue i blixtbelysning. I ett århundrade hade svarta Richmondbor tittat upp på de där statyerna och konstaterat att det här verkligen inte var deras historia, det här var inte den svarta erfarenheten av inbördeskriget. År ut och år in hade de sett exklusivt vita sällskap, Sons of Confederate Veterans och United Daughters of the Confederacy, lägga sorgeblomster vid den stupade general Thomas ”Stonewall” Jacksons staty. Känslorna svallade när de här människorna vägrade låta en svart person ta plats bland de vita generalerna på Monument Avenue. Varför var det så viktigt, för vissa människor i Richmond, att denna del av Virginias historia bevarades som helig mark? Och varför fortsätta betrakta inbördeskriget från den romantiserande förlorarens skådeplats?

I minnet av förlusten och i hyllandet av de som förlorade lever en gammal hederstradition från det djupa södern, där män framför allt gjorde sin plikt. Robert E. Lee är den som tydligast förkroppsligar detta. Lee ville inte att sydstaterna skulle lämna unionen, därför försökte Lincoln ge honom befälet över unionens arméer. Men generalen kunde inte acceptera erbjudandet när hans hemstat Virginia gick med i Konfederationen. Istället slog han tillbaka nords invasioner gång på gång, innan det industriellt och numerärt överlägsna USA till slut tvingade sydstaterna till kapitulation – med hjälp av en strategi av totalt krig som drabbade civilbefolkningen i syd. The lost cause hyllar pliktkänsla och modet att stå upp mot hopplösa odds, men kontrasterar också den milda gentlemannen Lee mot den terror – verklig eller överdriven – som drabbade Konfederationens hjärtland när kriget närmade sig sitt slut. I the lost cause vårdar man minnet av den eleganta och harmoniska ordning som gick förlorad i ”the war of northern aggression”.

The lost cause hade som sagt sin storhetstid kring förra sekelskiftet. Den nådde sitt klimax i samband med storfilmen Birth of a Nation 1915, som skildrade perioden efter inbördeskriget i en kritik av den tidens medborgarrättsliga framsteg och i en hyllning av Ku Klux Klan. Så poängen med lost cause-ideologin är att  man vill återupprätta sydstaternas och sina anfäders heder, bland annat genom att säga att relationen mellan svarta och vita blev sämre efter slaveriets avskaffande. Det var bättre när de svarta visste sin plats och vita behandlade dem hyggligt. Så för de flesta moderna människor är det här inte en särskilt aktuell tanketradition. Men kontroversen kring Arthur Ashe, som till slut fick sin staty längs Monument Avenue, visar att det för många människor fortfarande är komplicerat att närma sig minnet av det amerikanska inbördeskriget.

Minnen av ett krig, del 3: Vägen västerut

01 onsdag Feb 2012

Posted by in Historia

≈ Kommentera

Etiketter

, , , , ,

Inbördeskriget handlade egentligen om den amerikanska västern. Västern, som geografisk plats och mentalt tillstånd, var den nationella idé som dominerat det amerikanska medvetandet ända sedan nationens födelse. Sedan Jefferson fördubblat USA:s territorium med det så kallade Louisianaköpet och Lewis och Clarke utforskat kontinenten ända till Stilla havet hade alla vetat om att USA:s öde låg västerut.

Problemet var att det land som skulle expandera västerut var delat mellan två olika ekonomiska system. Slaveriet var den knut som den amerikanska revolutionen lämnat olöst. Under 200 år hade det område vi kallar ”sydstaterna” utvecklats till ett av historiens få renodlade slavsamhällen. En tredjedel av alla vita män var slavägare, hela det offentliga livet cirkulerade kring slaveriet. Naturligtvis också den politiska makten. Hos sydstatseliten växte en rädsla inför risken att slaveriet inte skulle få expandera, det fanns en föreställning om ett ”shrinking south” i ett USA dominerat av nordstaterna. På en alltför liten nationell slavmarknad skulle slavarnas värde sjunka och hela sydstatsekonomin skulle kollapsa.

I nord fanns naturligtvis den renodlade abolitionismen, men där fanns också den så kallade Free soil-rörelsen. Människor som inte ville avskaffa slaveriet för slavarnas skull. I expansionen västerut fanns drömmen om en egen plätt land, en chans att börja ett helt nytt liv. Jag tror att det idag är svårt att föreställa sig vad den amerikanska västern representerade för 1800-talets människor, både i Europa och på USA:s östkust. Det var en ändlös landmassa, vem som helst kunde hitta en egen plats där. Det är när vi tittar på västern under 1800-talet som vi förstår vad ”den amerikanska drömmen” egentligen var för någonting. Där ute bland de andra nybyggarna spelade det verkligen ingen roll var du kom ifrån, om du ansträngde dig så skulle du lyckas.

Slaveriet var ett hot mot den här drömmen. Free soil-rörelsen såg framför sig hur enskilda individer, som ägde hundratals och tusentals slavar, skulle dra nytta av sin konkurrensfördel och förstöra alla möjligheter för vanligt, hederligt, enkelt arbete. I nord valde människor politiker som försvarade ett västern fritt från slaveri, från syd kom de som ville expandera slaveriet. På ingen sida kunde man stå ut med status quo, för framtiden kom rusande och de här problemen måste lösas på en gång.

Denna malström av politiska konflikter snurrade allt fortare efter 1840-talets krig mot Mexiko. USA förvärvade enorma nya landområden – som så småningom skulle bli de sydvästra delstaterna från Texas till Kalifornien. Plötsligt riktade sig den amerikanska expansionens rörelse i en sydvästlig riktning, genom territorium som mer liknade sydstaterna än de liknade nordstaterna. Varför skulle inte det här området vara ett slavområde?, undrade man i syd. Under 1850-talet utarbetades flera kompromisser, men de höll inte i längden. När slaverimotståndaren Abraham Lincoln blev president såg sig sydstaterna tvungna att lämna unionen. Slaveriet var frågan som kom ikapp den amerikanska historien.

Så det sydstatsapologetiska perspektivet på kriget är fel, slaveriet var krigets enskilt viktigaste orsak. Men motsatsen, den bild av inbördeskriget som den amerikanska kulturen har anammat, duger inte heller. När man ser filmer eller läser böcker från den här tiden får man ofta känslan att nord gick i krig med syd för att befria slavarna. Det var inte så. Abraham Lincoln sa tidigt i konflikten att hans uppgift var att rädda unionen, vare sig det innebar att han befriade slavarna eller inte. När han väl bestämde sig för att slavarna skulle bli fria så var det ett beslut som gynnade hans chanser att vinna kriget (inte minst därför att det gjorde det politiskt omöjligt för de europeiska makterna att hjälpa sydstaterna).

Det amerikanska inbördeskriget var en konflikt mellan två olika maktcentrum som hamnade i en situation där deras intressen stod i så hård konflikt med varandra att krig var det enda sättet att lösa upp knuten. Det här sättet att se på kriget är ganska torrt och kittlar inte fantasin. Den förstör berättelsen om ett krig för friheten. USA behöver den bilden av den här konflikten. Inbördeskrig är otroligt uppslitande. Alla länder som genomgår dem måste samlas kring en helande berättelse, för att inte gå sönder kulturellt. Men det som gör det amerikanska inbördeskriget till en så spännande konflikt är att det både var en krass maktkamp och ett idealistiskt frihetskrig. Det var faktiskt ett krig som gjorde slut på slaveriet i USA, Lincoln förvandlade nordstatsarméerna till frihetsarméer. Men som så mycket annat i den amerikanska historien så är den sanna berättelsen om inbördeskriget mycket mer komplex än den berättelse som har accepterats av den breda amerikanska kulturen.

Minnen av ett krig, del 2: The War Between the States

27 fredag Jan 2012

Posted by in Historia

≈ Kommentera

Etiketter

Kampen om minnet börjar i vad kriget ska heta. Medan konflikten pågick kallades den för ett uppror, rebellion, i nordstaterna. Rebellerna gjorde väpnat uppror mot USA:s legitima regering, detta var vad kriget handlade om. Efter kriget blev dess officiella namn också the war of the rebellion. I syd kallades kriget för the war of northern aggression. En grupp delstater hade utnyttjat sin rätt till självbestämmande, en utomstående makt hade då invaderat dem och tvingat dem till underkastelse. Det var nord som satte igång den militära konflikten, det var nord som var ansvarigt. Senare kom begreppet the war between the states att bli det dominerande i syd.

Poängen med allt det här är att sydstaterna (och inte nordstaterna heller, till att börja med) inte ville kalla kriget för ett inbördeskrig. Ett inbördeskrig utkämpas av olika grupper i ett och samma land. Men sydstaterna tillhörde ju inte längre USA, de hade bildat en egen nation. Många grupper håller fast vid det här sättet att tala om inbördeskriget – för utifrån det resonemanget kan man spinna en väv av argument som inte bara förklarar kriget ur ett sydstatsperspektiv, utan också gör det till en hedervärd kamp.

I Tony Horwitz bok Confederates in the attic skildrar han en scen från ett möte med Children of the Confederacy, en barnorganisation som hyllar minnet av sydstatsveteranerna. Barnen svär en trohetsed som är baserad på den vanliga amerikanska trohetseden, som förekommer väldigt mycket i amerikanska skolor, men där huvudpoängen är löftet om att studera och lära ut ”the truths of history”, vilket anses vara att ”the war between the states was not a rebellion nor was its underlying cause to sustain slavery”. I en pamflett från femtiotalet förklaras organisationens historiesyn i ett kortfattat och lättillgängligt format:

Q: What causes led to the War Between the States, from 1861 to 1865?

A: The disregard of those in power for the rights of the Southern states.

Q: Where was the first slave ship built and launched?

A: In Marble Head, Mass., in 1636.

Q: What was the feeling of the slaves towards their masters?

A: They were faithful and devoted and were always ready and willing to serve them.

Detta är sydstatsrevisionismen i sin enklaste och tydligaste form. Prioritet ett är att förneka att slaveriet överhuvudtaget hade någonting med kriget att göra, men resten av resonemanget cirkulerar ändå kring slaveriets praktiska omständigheter i ett försök att punktera ”myter” i den vedertagna historieskrivningen. Sydstaterna så som de såg ut innan kriget romantiseras, här levde vita och svarta i balans och harmoni. Och om slaveri var dåligt, så var det ändå någonting som nord också hade ägnat sig åt.

Det går alltså inte att tala om kriget utan att tala om slaveriet, oavsett om man talar ur ett syd- eller nordperspektiv. Problemet är att inget av perspektiven fångar hela komplexiteten i krigets orsaker. Det amerikanska inbördeskriget är ett djupt fascinerande krig därför att det både handlade om rå maktkamp och höga ideal. Varken den historierevisionistiska eller den kulturellt accepterade bilden av slaveriets roll i kriget träffar rätt mot historiska fakta, i nästa text ska jag försöka förklara varför.

Minnen av ett krig, del 1: Sydstatsflaggan

25 onsdag Jan 2012

Posted by in Historia, Presidentvalskampanjen

≈ Kommentera

Etiketter

, , ,

Den finns fortfarande där, till irritation för de många som vill glömma. Men också som en levande stridsfråga mellan människor som vill minnas olika saker. Det vill säga, när den inte representerar någon slags allmän ”far åt helvete”-inställning till etablissemanget. När den är någonting mer än ett politiskt inkorrekt utropstecken från människor som har en svag röst i samhället. Vi förknippar ofta den flagga som kallas ”sydstatsflaggan”, med en rasistisk landsbygdskultur. Men för många människor står den för högst konkreta politiska ideal. Självständighet, motstånd mot illegitim auktoritet. Uppror mot tyranni.

Detta uppfattas som djupt amerikanska värden, faktiskt som själva anledningen till att USA överhuvudtaget existerar. ”Don’t tread on me”, som en flagga från revolutionskriget uttrycker det. Därför dök sydstatsflaggan upp på republikanska kandidaters valmöten i South Carolina inför helgens primärval. Där blev den ett bekymmer för de många som vill glömma. Kom inte här och komplicera vårt budskap med ert historiska bagage. Vi uppskattar inte de associationer som den där gamla symbolen ger oss. I South Carolina är flaggan en politisk fråga som har tvingat fram en ansträngd kompromiss kring dess roll i officiella sammanhang. Förr vajade flaggan över delstatskongressen, men har nu flyttats fram till en mindre uppseendeväckande plats framför parlamentsbyggnaden. Flera andra av de delstater som lämnade unionen på 1860-talet använder delstatsflaggor som hämtar inspiration från sydstatsflaggan, vilket naturligtvis orsakar regelbundna kontroverser. Allt detta handlar så klart bara om symboler. Men symboler är också politik, som säkert till exempel Mitt Romney förstår. Han har tagit avstånd från sydstatsflaggan. Var det till hans nackdel i South Carolina?

De som försvarar flaggan säger att den inte har någonting med slaveriet att göra. Syd gick i krig med nord därför att man hade olika uppfattning om vilken makt den federala regeringen skulle ha över delstaterna. Men de som angriper flaggan säger att den punkt där man var oense med nord, där det till slut inte fanns utrymme för några kompromisser, var just slaveriet. De som försvarar den påpekar att den flagga vi kallar ”sydstatsflaggan” faktiskt inte var de konfedererade staternas politiska symbol, det var en stridsflagga som soldater bar med sig i fält. Enkla bondpojkar, de flesta av dem. Många hade ingen anledning att slåss för rätten att hålla slavar – i den mån de stred för någonting så var det för samma saker som andra som finner sig vara utsatta för invasion (större delen av inbördeskriget utkämpades på sydstaternas territorium). För hem och härd, och möjligen en simpel känsla av heder.

Samtidigt är det sant som flaggans motståndare säger, att kriget de stred i handlade om att bevara eller avskaffa slaveriet. Men inbördeskrigets orsaker är långt mer komplicerade än den amerikanska kulturen tillåter dem att vara. Debatten om flaggan landar där, i en förvirrad diskussion om ett krig som på många sätt fortfarande lever i det amerikanska medvetandet. Sydstatsflaggan är en del av en 150 år gammal debatt om inbördeskrigets syfte och rättfärdighet. De som hävdar att inbördeskriget ytterst handlade om ”state’s rights”, en politisk slogan som är lika levande i dag som någonsin förr, gör det därför att alternativet är att böja sig för en historisk skam. Det existerar en parallell historieskrivning därför att den officiella berättelsen i sin mest ytliga form sätter sydstaterna i skurkens roll, medan nord mobiliserade hela sin industriella och militära maskin för att rädda slavarna. Sanningen är så klart mycket mer komplex än så, men detta är den polariserade låsning som minnet av inbördeskriget befinner sig i.

Inbördeskriget utkämpades för 150 år sedan. Amerikansk kultur har gång på gång idisslat konflikten och spottat ur sig filmer och böcker som behandlar detta den största av alla amerikanska konflikter. Men aldrig har det nationella medvetandet samlats kring ett enda perspektiv på kriget. Långt innan konfliktens veteraner var döda, innan de svarta människor som kriget befriade ens hade blivit fullvärdiga medborgare, hade en romantiserande rörelse samlats kring minnet av de konfedererade staternas politiska och militära ledare. Stora delar av det tankemässiga kluster som kallas the lost cause lever fortfarande i södra USA. Jag tycker att historierevisionism, dess uppkomst och politiska syften, kan vara minst lika intressant som riktig historieskrivning. Därför skriver jag en följetong om minnet av det amerikanska inbördeskriget.

Den amerikanska feminismens historia, del 3: The solitude of self

19 torsdag Jan 2012

Posted by in Historia

≈ Kommentera

Etiketter

, ,

I januari 1892 höll National American Woman Suffrage Association sitt årliga konvent i Washington DC. Elisabeth Cady Stanton hade varit en galjonsfigur för kvinnors rösträtt i nästan femtio år, nu kände hon att det var dags att lämna ordförandeskapet i NAWSA. Hennes avskedstal till konventet är en av de starkaste argumentationerna för jämställdhet i den tidiga feminismens historia.

The strongest reason for giving woman all the opportunities for higher education, for the full development of her faculties, her forces of mind and body; for giving her the most enlarged freedom of thought and action; a complete emancipation from all forms of bondage, of custom, dependence, superstition; from all the crippling influences of fear—is the solitude and personal responsibility of her own individual life.

Talet heter The solitude of self. Det handlar om att jämställdhet är mer än bara rätt och riktigt politiskt. Stanton hävdade att jämställdhet är en existentiell nödvändighet. Som individer är vi, hur mycket vi än påverkas av andra, i slutändan ensamma – under livets gång stöter vi alla på prövningar som ingen annan kan hjälpa oss med. Där vi bara kan lita på oss själva. Att undanhålla lika rättigheter från kvinnor är att vägra henne möjligheten att skaffa de verktyg som hon behöver när livet försätter henne i en svår situation.

The strongest reason why we ask for woman a voice in the government under which she lives; in the religion she is asked to believe; equality in social life, where she is the chief factor; a place in the trades and professions, where she may earn her bread, is because of her birthright to self-sovereignty; because, as an individual, she must rely on herself. 

Stanton gör upp med den kvinnosyn som hon har mött i hela sitt liv. Samtiden menade att det var bättre för kvinnor att hålla sig inom hemmets fyra väggar, att låta mannen representera henne i det offentliga och inte låta sig dras in i den smutsiga kampen i politik och arbete. Stanton menar att när män talar om att skydda kvinnan, att hon är en skör varelse som behöver mannens hjälp för att klara livets utmaningar, gör de henne i själva verket en otjänst. För det finns inget skyddat liv. Och om det inte finns något skyddat liv, om vi alla måste möta stunder av stor utsatthet, då måste det vara så att vi är skapade lika och därför måste vi ha lika rättigheter.

No matter how much women prefer to lean, to be protected and supported, nor how much men desire to have them do so, they must make the voyage of life alone, and for safety in an emergency, they must know something of the laws of navigation. […] The talk of sheltering woman from the fierce storms of life is the sheerest mockery, for they beat on her from every point of the compass, just as they do on man, and with more fatal results, for he has been trained to protect himself, to resist, and to conquer.

Elisabeth Cady Stanton har sett en rörelse födas och växa till nationell berömmelse. Rösträtten är inte vunnen, men hennes avskedstal ger en inblick i de dramatiska förändringar som skett sedan hon själv inledde sin kamp. Allt fler kvinnor studerar vid högre lärosäten. Kvinnor äger affärsverksamheter och deras möjlighet att ärva har stärkts. De här förändringarna sker inte i en enorm skala, men visst har saker och ting förändrats. Det är som om Stanton förstår att lika rättigheter är på väg, det är bara en fråga om tid. Nu reflekterar hon över vad man ska ha rättigheterna till. Vad allt det här egentligen handlar om, vad jämställdhet faktiskt innebär på en ytterst grundläggande, mänsklig nivå. Att det är ett sätt att förhålla sig till en ofrånkomlig aspekt av den mänskliga tillvaron. Jämställdhet är den praktiska lösningen på vår existentiella ensamhet. Jämställdhet är möjligheten att möta livet som en hel människa.

Den amerikanska feminismens historia, del 2: Motgång, splittring och tragedi

13 fredag Jan 2012

Posted by in Historia

≈ Kommentera

Etiketter

, , , , , ,

Här finns del ett i den här följetongen.

—

De två stora sociala rörelserna i östra USA vid 1800-talets mitt, utanför de strikt religiösa sammanslutningarna, var abolitionismen och nykterhetsrörelsen. De här två rörelserna fostrade många som skulle kämpa för kvinnors rättigheter. Elisabeth Cady Stanton var en av dem, hon kom till sin feministiska övertygelse efter bittert misogyna upplevelser bland abolitionister. Susan B. Anthony kom ur nykterhetsrörelsen. Vid tiden för inbördeskriget överlappade de här organisationerna ofta varandra, de kämpade för gemensamma saker och för varandras paradfrågor. Men när den feministiska rörelsen växer sätts den här solidariteten ur spel. Gamla allianser löses upp, vänskap bryts ned.

Stanton och Anthony träffades i början av 1850-talet. De skulle bli nära vänner och vara USA:s stora kvinnorättsikoner i mer än ett halvsekel. Idag är Susan B. Anthony den mest kända bland tidiga amerikanska feminister, men under hennes livstid var Anthonys gärning ofta oskiljaktig från Stantons. De kompletterade varandra – Anthony hade en förmåga att skapa rubriker i pressen, Stanton var mer kyligt intellektuell (men inte desto mindre radikal).

Susan B. Anthony skaffade sig ett nationellt rykte 1872, när hon greps efter att ha röstat i presidentvalet. Planen var att driva frågan om kvinnors rösträtt genom det rättsliga systemet, där den till slut skulle nå ända fram till Högsta domstolen. Där skulle man finna att grundlagen inte gav delstaterna rätt att utestänga kvinnor från valprocessen. Alla amerikanska medborgare var garanterade rätten att rösta. Så var åtminstone planen.

Anthony utnyttjade åtalet mot sig själv till att skapa uppmärksamhet för frågan. Hon reste runt och talade om rättegången inför tusentals människor. Hon hade ett välformulerat försvar för sina handlingar – precis som Stanton hade gjort i Seneca Falls använde hon sig av de amerikanska revolutionshjältarna för att säga att kampen för lika rättigheter måste gå vidare. Men det var inte Anthonys rättsfall som till slut nådde Högsta domstolen. Kvinnor runt om i USA följde Anthonys strategi och gick till vallokalerna, en av dem var Virginia Minor i St. Louis. Hon förvägrades möjligheten att rösta och kunde därför stämma myndigheterna. Fallet nådde Högsta domstolen 1874. Där beslutades att grundlagen inte alls gav rösträtt till alla medborgare. Det var upp till de enskilda delstaterna att själva bestämma vem som skulle få rösta inom deras gränser.

Susan B. Anthony straffades med böter på 100 dollar, en summa som hon aldrig betalade och som den generade statsmakten aldrig brydde sig om driva in. Det var nu tydligt att det enda sättet att ge kvinnor rätten att rösta var genom ett tillägg till grundlagen. Vid det här laget hade Susan B. Anthony vuxit in i en allt mer hårdför inställning till den politiska kampen. Hon var inte längre intresserad av det mångsidiga engagemang som hade präglat den tidiga feministiska rörelsen. Hon satsade all sin energi på kvinnorättskampen. Delvis berodde detta på hur hon och andra feminister hade behandlats av resten av den progressiva rörelsen under åren efter inbördeskriget.

Nord hade besegrat syd och slavarna var befriade. Mer än tjugo år hade gått sedan konventet i Seneca Falls, USA var ett förändrat land. Av spillrorna efter inbördeskriget skulle en ny nation byggas. Det fjortonde tillägget till grundlagen gav rätten att rösta till svarta män. För Anthony och Stanton var detta chansen att flytta fram både svartas och kvinnors rättigheter. De hade sedan femtiotalet lagt sitt huvudsakliga arbete i The American Equal Rights Association, som agiterade för både svartas frigörelse och kvinnors rätt. Nu tyckte de att AERA skulle kräva en annan formulering i nästa grundlagstillägg, en text som tagits fram för att stärka det fjortonde tillägget. Här fanns chansen att skriva in kvinnors rösträtt i grundlagen.
Men på AERA:s konvent uppstod en uppslitande debatt. Det visade sig att detta inte var den väg som rörelsen ville gå. Precis som i Seneca Falls, det första tillfälle då kvinnors rösträtt på allvar hade diskuterats, uttryckte man att det inte var strategiskt riktigt att baka in kvinnorätt i sina krav. Detta var den svarta mannens ögonblick i historien. När hans rättigheter var tryggade, då kunde kvinnans bekymmer tas itu med.

När det stod klart att AERA inte skulle ställa sig bakom en förändring i det femtonde tillägget satte sig feministerna helt och hållet på tvären. ”I would rather cut off my right hand than ask the vote for the black man and not for women”, sa Anthony. Som i en tragisk mardröm argumenterade Frederick Douglass, som hade agiterat för kvinnors rösträtt i Seneca Falls, nu mot Stanton och Anthony. Det upplevdes som om de två prioriterade utbildade medelklasskvinnor framför svarta män. Det fanns sanning i den här anklagelsen (Stanton hade använt sig av det rasistiska ordet ”sambo” när hon beskrev det absurda i att upphöja den svarte mannen ovanför henne och hennes medsystrar, istället för att ge dem likvärdiga rättigheter). Men de hårda orden kom ur frustration, feministerna tyckte att de hade blivit förrådda. I flera årtionden hade tusentals kvinnor kämpat för slaveriets död. Men i triumfens ögonblick kunde inte ens den egna rörelsen se deras värde.

Som Anthony såg det hade AERA:s beslut visat var den solidaritet som funnits mellan abolitionisterna och suffragettrörelsen inte längre giltig. Den progressiva mittfåran hade sagt att svarta mäns rättigheter var viktigare än kvinnors politiska representation. Man hade gjort det som Fredrick Douglass vägrade att göra i Seneca Falls, man hade prioriterat en utsatt grupp framför en annan. AERA:s konvent 1869 var en tragisk händelse därför det löste upp banden mellan sociala rörelser som hade allt att vinna på samarbete. Stanton och Anthony sa saker de aldrig kunde ta tillbaka. Frederick Douglass fortsatte att argumentera för kvinnors rättigheter i hela sitt liv, men oviljan att inkludera kvinnor i 1860-talets korta medborgarrättsliga framgångsvåg är en fläck på hela den amerikanska progressivismens historia.

Den amerikanska feminismens historia, del 1: Solidaritetens sanna natur

11 onsdag Jan 2012

Posted by in Historia

≈ Kommentera

Etiketter

, , , , ,

Seneca Falls, delstaten New York. Det är 1848, revolutionernas år i Europa. Inte bara i Frankrike ställs makten inför plötslig folklig vrede. Också i Italien, Tyskland, Polen, Ungern och på så avlägsna platser som Brasilien och dagens Colombia sker konfrontationer mellan liberaler och konservativa, revolutionärer och reaktionärer, folket och eliten. I den sävliga lilla staden Seneca Falls sker också en slags revolution, mer i skymundan men som inledningen på en verklig omvandling av hela samhället. Här arrangeras ett av världens första kvinnorättskonvent. Här föds den amerikanska feminismen.

Lågan som ska föda en feministisk fackla i USA antänds i ett annat progressivt sammanhang, där människor samlats för att diskutera samhällsförändringar. Vid 1800-talets mitt var abolitionisterna, slaverimotståndarna, en växande rörelse i USA:s nordstater. Tillsammans med sin make hade Elisabeth Cady Stanton anslutit sig till denna sak. De levde i ett modernt äktenskap och han tillät henne att delta i samhällslivet, men vid ett abolitionistkonvent i London skulle hon konfronteras med de fördomar och den illvilja mot kvinnor som även framåtskridande människor bar på. Tillsammans med väninnan Lucretia Mott upprörs hon av diskrimineringen som kvinnor möter under konventet. De blir helt åsidosatta medan männen utbyter åsikter, de tvingas sitta åtskilda bakom ett skynke och förbjuds att tala. Stantons och Motts vrede driver de till ett löfte – hemma i USA ska vi arrangera vårt eget konvent, för kvinnors rätt i samhället.

Idén blir verklighet på sommaren 1848 i Elisabeth Cady Stantons hemstad Seneca Falls. Vid det här laget har Mott blivit en känd talare och kvinnorättskämpe. Några hundra män och kvinnor sluter upp för föreläsningar och diskussioner, under taket i den lilla kyrkan där konventet hålls är plötsligt alla jämlika. Alla har rätt att tala. Någonting händer här, när människor upplever att deras åsikter har ett värde. Plötsligt verkar det som om allting är möjligt och konventet kokar av framtidsvisioner. Stanton har skrivit en Declaration of Sentiments, ett dokument som konventet ska godkänna som sin vilja och mening. Texten baseras på Thomas Jeffersons självständighetsförklaring.

We hold these truths to be self-evident: that all men and women are created equal; that they are endowed by their Creator with certain inalienable rights; that among these are life, liberty, and the pursuit of happiness […]

Det här är en text som alla närvarande kan utantill, den ligger i hjärtat av idén om vilket slags land USA ska vara. Att använda den för att tala om kvinnors rättigheter är mer än modigt. Det är påhittigt, radikalt och politiskt effektivt. För Stantons omtolkning av Jefferson är, i all sin enkelhet, så logisk och självklar att den lägger en bergfast grund till den övertygelse som krävs för att starta en kvinnorörelse i en helt och hållet fientlig samtid.

Konventet kom till sin politiska höjdpunkt i diskussionen om vilka krav det skulle ställa. Stanton skriver in ett antal påståenden och uppmaningar i sin förklaring, det mesta kretsar kring kvinnors självständighet i lagens ögon. Att hon ska ha egna, väldigt grundläggande rättigheter. Att hon ska slippa vara livegen i relation till sin make. Men Stanton säger också att det inte räcker att ge kvinnor juridiska rättigheter. Det räcker inte att skydda henne från mannens godtycke. Vägen framåt går via fullt medborgarskap, via representation i det politiska livet och i rätten att delta i samhällets alla nivåer. Kvinnor måste ha rösträtt.

Detta är bortom vad konventets deltagare hade kunnat föreställa sig. Här har man nyss påbörjat en diskussion om bättre villkor för kvinnor, så kommer Stanton från ingenstans med en politisk bomb. Debatten böljar fram och tillbaka. Är inte detta helt oseriöst? Lucretia Mott själv tar avstånd. Det ger ett löjets skimmer till allting annat vi kräver! Stanton står på sig, hon är övertygad om att detta i slutändan är den enda vägen framåt. Hjärtat i problemet är att kvinnor inte har en egen röst i samhället, med rösträtten blir de en politisk kraft som inte kan ignoreras.

Så reser sig plötsligt en svart man och börjar tala.

Frederick Douglass är en av alla starka röster som stiger fram ur slaverimotståndets 1850-tal. Mot alla odds, trots att det var olagligt, hade han lärt sig att läsa och skriva medan han fortfarande var slav. Tio år tidigare hade han rymt från sin fångenskap i Maryland. 1848 var han bara kring trettio år gammal men hade redan skrivit sin självbiografi och var en stigande stjärna inom abolitionismen, tack vare sin fantastiska förmåga till språk och vältalighet. Nu ville han säga sin mening om kvinnors rättigheter. Församlingen drog efter andan. Skulle han nu sätta dem på plats, dessa vita kvinnor som hade mage att tala om rösträtt i en tid när miljoner människor levde i slaveri på samma kontinent? Men Douglass säger någonting helt annat.

All that distinguishes man, as an intelligent and accountable being, is equally true of woman. And if that government only is just, which governs by the free consent of the governed, there can be no reason in the world for denying to women the excercise of the elective franchise. Our doctrin is that right is of no sex.

Det är ett av de allra vackraste ögonblicken i hela den amerikanska progressivismens historia. En svart man, född allra längst ned på samhällsstegen, solidariserar sig med en annan grupp av förtryckta. Här vinner insikten om att de som har att kämpa för sin frihet måste se vad som förenar dem, inte konkurrera om vems lidande som borde stå högst upp på dagordningen. Din nästes ofrihet gör dig inte fri, tvärtom. När Frederick Douglass talar om kvinnors rätt att rösta ger han uttryck för solidaritetens sanna natur. Att se sig själv i andra, att förstå att den egna kampen griper in i andra orättvisor.

Kravet om rösträtt överlever konventet. Nu börjar små grupper av kvinnor och män att formera sig runt om i New York och så småningom i hela USA. Här föds en rörelse, i ett krav som framstår som lika oresonligt som självklart. Lika omöjligt som oundvikligt. Här föds en rörelse som inte kräver någonting mindre än politisk jämlikhet.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.