Etiketter
Folkomröstningen i Mississippi, som sa nej till ett lagförslag som skulle ha förhindrat både abort och vissa preventivmedel, borde ha inneburit att anti-abort-rörelsen gjorde reträtt från den absolutistiskt hårdföra linjen och enades bakom en beprövade strategi – att långsamt och metodiskt kringskära rätten till abort så mycket det går, utan att konfrontera det snart fyrtio år gamla beslut i högsta domstolen (Roe v. Wade) som garanterar rätten till abort för alla amerikanska kvinnor. Men istället visar det sig att rörelsen är splittrad i sin syn på framtiden.
För mer radikala abortmotståndare är Ohios ”heart-beat bill” nu den centrala byggstenen i en nationell strategi. Lagförslaget går ut på att abort skulle vara olagligt från det ögonblick då det är möjligt att höra fostrets hjärtslag. Detta står i konflikt med Roe v. Wade, men det är just den konflikten man vill ha. ”The heart-beat bill” är en offensiv allt-eller-inget-chansning på att högsta domstolen, given den möjligheten, skulle ta ett nytt principiellt beslut om abort. Många abortmotståndare är trötta på den långsamt kringelkrokiga väg som kampen har tagit. Rätten till abort måste utraderas nu, i hela USA. Hos mer pragmatiskt lagda abortmotståndare finns en rädsla för att man håller på att köra hela kampen i diket, att den här kompromisslösa strategin kommer att skapa en oöverstiglig klyfta mellan abortmotståndare och vanliga amerikaner.
Radikalernas rastlöshet kanske kan förstås om man betänker hur lång tid som har gått sedan Roe v. Wade satte ramarna för den politiska debatten kring abort. Men det är inte så att abortmotståndarna har saknat framgångar. Salon har skrivit en slags resumé över var konflikten kring abort står idag där man konstaterar att ja, Mississippi var en feministisk framgång, men det förändrar inte det faktum att abortmotståndare på många ställen har haft lagstiftningsframgångar som försämrar kvinnors tillgång till abort. Det här skapar diskussioner bland de som kämpar för att få behålla och kunna utöka rätten till abort. Känslan som genomsyrar den rörelsen är att man lever i ett tillstånd av ”the lesser evil”, att det inte är bra men att det kunde vara värre. Men var går gränsen mellan pragmatism och att erkänna sig besegrad? I flera delstater är det nästan omöjligt att göra abort. Vad betyder egentligen Roe v. Wade om domen på allt fler ställen inte längre har några praktiska konsekvenser?