Den finns fortfarande där, till irritation för de många som vill glömma. Men också som en levande stridsfråga mellan människor som vill minnas olika saker. Det vill säga, när den inte representerar någon slags allmän ”far åt helvete”-inställning till etablissemanget. När den är någonting mer än ett politiskt inkorrekt utropstecken från människor som har en svag röst i samhället. Vi förknippar ofta den flagga som kallas ”sydstatsflaggan”, med en rasistisk landsbygdskultur. Men för många människor står den för högst konkreta politiska ideal. Självständighet, motstånd mot illegitim auktoritet. Uppror mot tyranni.

Detta uppfattas som djupt amerikanska värden, faktiskt som själva anledningen till att USA överhuvudtaget existerar. ”Don’t tread on me”, som en flagga från revolutionskriget uttrycker det. Därför dök sydstatsflaggan upp på republikanska kandidaters valmöten i South Carolina inför helgens primärval. Där blev den ett bekymmer för de många som vill glömma. Kom inte här och komplicera vårt budskap med ert historiska bagage. Vi uppskattar inte de associationer som den där gamla symbolen ger oss. I South Carolina är flaggan en politisk fråga som har tvingat fram en ansträngd kompromiss kring dess roll i officiella sammanhang. Förr vajade flaggan över delstatskongressen, men har nu flyttats fram till en mindre uppseendeväckande plats framför parlamentsbyggnaden. Flera andra av de delstater som lämnade unionen på 1860-talet använder delstatsflaggor som hämtar inspiration från sydstatsflaggan, vilket naturligtvis orsakar regelbundna kontroverser. Allt detta handlar så klart bara om symboler. Men symboler är också politik, som säkert till exempel Mitt Romney förstår. Han har tagit avstånd från sydstatsflaggan. Var det till hans nackdel i South Carolina?

De som försvarar flaggan säger att den inte har någonting med slaveriet att göra. Syd gick i krig med nord därför att man hade olika uppfattning om vilken makt den federala regeringen skulle ha över delstaterna. Men de som angriper flaggan säger att den punkt där man var oense med nord, där det till slut inte fanns utrymme för några kompromisser, var just slaveriet. De som försvarar den påpekar att den flagga vi kallar ”sydstatsflaggan” faktiskt inte var de konfedererade staternas politiska symbol, det var en stridsflagga som soldater bar med sig i fält. Enkla bondpojkar, de flesta av dem. Många hade ingen anledning att slåss för rätten att hålla slavar – i den mån de stred för någonting så var det för samma saker som andra som finner sig vara utsatta för invasion (större delen av inbördeskriget utkämpades på sydstaternas territorium). För hem och härd, och möjligen en simpel känsla av heder.

Samtidigt är det sant som flaggans motståndare säger, att kriget de stred i handlade om att bevara eller avskaffa slaveriet. Men inbördeskrigets orsaker är långt mer komplicerade än den amerikanska kulturen tillåter dem att vara. Debatten om flaggan landar där, i en förvirrad diskussion om ett krig som på många sätt fortfarande lever i det amerikanska medvetandet. Sydstatsflaggan är en del av en 150 år gammal debatt om inbördeskrigets syfte och rättfärdighet. De som hävdar att inbördeskriget ytterst handlade om ”state’s rights”, en politisk slogan som är lika levande i dag som någonsin förr, gör det därför att alternativet är att böja sig för en historisk skam. Det existerar en parallell historieskrivning därför att den officiella berättelsen i sin mest ytliga form sätter sydstaterna i skurkens roll, medan nord mobiliserade hela sin industriella och militära maskin för att rädda slavarna. Sanningen är så klart mycket mer komplex än så, men detta är den polariserade låsning som minnet av inbördeskriget befinner sig i.

Inbördeskriget utkämpades för 150 år sedan. Amerikansk kultur har gång på gång idisslat konflikten och spottat ur sig filmer och böcker som behandlar detta den största av alla amerikanska konflikter. Men aldrig har det nationella medvetandet samlats kring ett enda perspektiv på kriget. Långt innan konfliktens veteraner var döda, innan de svarta människor som kriget befriade ens hade blivit fullvärdiga medborgare, hade en romantiserande rörelse samlats kring minnet av de konfedererade staternas politiska och militära ledare. Stora delar av det tankemässiga kluster som kallas the lost cause lever fortfarande i södra USA. Jag tycker att historierevisionism, dess uppkomst och politiska syften, kan vara minst lika intressant som riktig historieskrivning. Därför skriver jag en följetong om minnet av det amerikanska inbördeskriget.