Newt Gingrich leder just nu de flesta opinionsmätningarna (även om det nu, kanske, håller på att vända neråt för honom). Detta skakar om det republikanska etablissemanget, för Gingrich är en kontroversiell figur i sitt eget parti. Dels för att han förmodligen inte kommer att vinna mot Obama (det är åtminstone vad opinionsmätningarna säger just nu), men kanske framför allt därför att de helt enkelt inte gillar honom. De gillar inte den risk han utgör, hans förmåga att skada den konservativa rörelsen. Peggy Noonan beskriver rädslan som GOP-eliten brottas med:

What they fear is that he will show just enough discipline over the next few months, just enough focus, to win the nomination. And then, in the fall of 2012, once party leaders have come around and the GOP is fully behind him, he will begin baying at the moon. He will start saying wild things and promising that he may bomb Iran but he may send a special SEAL team in at night to secretly dig Iran up, and fly it to Detroit, where we can keep it under guard, and Detroiters can all get jobs as guards, ”solving two problems at once.” They’re afraid he’ll start saying, ”John Paul was great, but most of that happened after I explained the Gospels to him,” and ”Sure, Daniel Kahneman won the Nobel Prize, but only after I explained how people can think fast, slow and at warp speed. He owes me everything.”

Ja, Gingrich är en fritänkare. Han vill etablera en permanent koloni på månen, för att utvinna dess naturresurser. Han oroar sig för att en elektromagnetisk puls ska användas mot USA och slå ut all landets elektroniska utrustning. Samtidigt har han genom hela sin karriär varit moderat i sin syn på relationen mellan stat och näringsliv, och bara rört sig högerut i takt med sitt parti, som David Brooks skriver. Han betraktar sig själv som en ideolog, en viktig konservativ tänkare, men Paul Rosenberg har i två artiklar visat hur Gingrich använder ett tunt förklätt språk för att uttrycka en rasistisk världsbild. Han använder ett signalspråk där ”innerstad” och ”urban” ska berätta, för hans målgrupp, att han talar om svarta amerikaner. The Daily Show demonstrerar mästerligt hur Gingrich, när han talar om ”fattiga”, i själva verket talar om svarta fattiga. När Gingrich konfronteras med detta gör han sig själv till ett offer för en vänsterkonspiration. Det är helt enkelt väldigt lite av gammeldags, konservativ värdighet i Newt Gingrich. David Brooks åskådliggör skillnaderna mellan Romney och Gingrich på ett bra sätt:

In the two main Republican contenders, we have one man, Romney, who seems to have walked straight out of the 1950s, and another, Gingrich, who seems to have walked straight out of the 1960s. He has every negative character trait that conservatives associate with ’60s excess: narcissism, self-righteousness, self-indulgence and intemperance. He just has those traits in Republican form.

Har Gingrich en verklig chans att vinna nomineringen? Republikanska väljare har en historia av att helt enkelt strunta i ”valbarheten” och satsa på den kandidat som etablissemanget inte vill ha. Salon visar hur viktigt det är, för Romney, att göra en stark inledning på primärvalssäsongen eftersom han förmodligen kommer att få det svårt bland sydstatsväljarna. Hos Martin Gelin hittar jag ett resonemang om risken/möjligheten för ett ”brokered convention” – att Republikanerna inte kommer överens om en kandidat förrän på själva nomineringskonventet. Helt klart är många faktorer fortfarande i spel, de tre veckor som är kvar innan primärvalet i Iowa är enormt viktiga.