En av de poänger jag velat göra på den här bloggen är att striden mellan höger och vänster är lika levande och historiskt viktig i USA som i vilket västeuropeiskt land som helst. USA är mindre format av en mystisk egen politisk kultur än det är av materiella omständigheter, konflikter mellan olika intressen. Samtidigt är det politiska systemet utformat på ett sätt som gynnar kompromisser och överenskommelser över partigränserna. Maktdelningen, att statens olika institutioner hålls åtskilda, och tvåpartisystemet gör att ingen enskild kraft kan utöva oinskränkt makt över den federala staten. Historiskt har det här inneburit att moderata republikaner och demokrater måste mötas i mitten och gör breda överenskommelser.

På senare år har många observerat att den här sortens partiöverskridande uppgörelser blir allt svårare att genomföra, en utveckling som har intensifierats de senaste åren. Förra söndagen gjorde SR:s Ginna Lindberg ett reportage om kongressens fallande förtroende, att människor inte litar på de två kamrarnas förmåga att driva igenom en politik för USA:s bästa. Hon intervjuade Thomas Mann, som tillsammans med Norman Ornstein skrivit boken ”It’s even worse than it looks”, om kongressens inkompetens i den moderna eran. Han menar att det är polariseringen mellan de två partierna som är orsaken till den politiska krisen. Men också att skulden framför allt ligger i radikaliseringen av det republikanska partiet.

En liten grupp mycket konservativa republikaner, ledd av Eric Cantor från Virginia, bestämde sig för att mellanårsvalet 2010 skulle bli en vattendelare – från och med nu skulle man på allvar ta itu med den federala statens storlek och omfång. Tack vare Tea Party-rörelsens framgångar kunde man organisera en stark grupp republikanska kongressledamöter som inte ville göra ”politic’s as usual”. I boken visar Mann och Ornstein hur de koncentrerade denna devis i kampen om skuldtaket förra sommaren – och nästan lyckades sätta den federala staten. Gång på gång gjorde man klart att det inte fanns något utrymme för överenskommelser som innebar någon som helst skattehöjning, budgetunderskottet skulle hämtas in genom kraftiga nedskärningar i det sociala skyddsnätet. En kompromisslöshet Demokraterna inte ville gå med på.

I boken hävdar Mann och Ornstein att problemet kommer ur ett halvsekel av förändring av det amerikanska samhället. Att individer som Newt Gingrich, talman i Representanthuset på nittiotalet, var pådrivande i att skapa en atmosfär av fientlighet mellan de två partierna. Att det amerikanska medialandskapet bidrar till att förvärra problemet, med sina särskilda kanaler för enskilda väljargrupper. Men de menar alltså också att dagens situation har vuxit fram ut högerns radikalisering. Det är inte längre politiskt gynnsamt att framstå som kompromissvillig. I vårens primärval till republikanska stolar i kongressen har ”moderate” blivit ett skällsord, ett ord som används för att sätta dit politiker som är beredda att göra upp med Demokraterna. På det viset skapar man en homogen grupp av ideologiskt stenhårda konservativa republikaner i kongressen, en grupp som inte kan göra upp med Demokraterna i det minsta lilla.

Här anar man ett problem som finns inbyggt i det politiska systemet, som hjälper den här utvecklingen på vägen. Alla kandidater måste förhålla sig till sitt partis ytterflygel, därför att oproportionerligt mycket makt över nomineringsprocessen ligger hos en liten grupp av starkt engagerade och ideologiskt övertygade gräsrötter. Valdeltagandet i primärval är mycket lågt, så de människor som röstar i dem har mycket bestämda uppfattningar och prioriterar andra frågor än den politiska majoriteten. Det här är ett av skälen till att sådant som vapenrättigheter och abortmotstånd får så mycket utrymme, det är på grund av det här som kandidater gör hatiska utfall mot HBT-personer och illegala invandrare. Inte för att man i första hand vill maximera antalet väljare, utan för att nå en mycket specifik grupp med väldigt mycket inflytande. På det viset tar själva det politiska systemet makten att forma debatten ur händerna på den vanlige medborgaren.